söndag 23 juli 2017

23 juli 2017, utdrag ur dagboken - om kantareller och ny kunskap



Det brukar sägas att vi lär oss minst en ny sak om dagen. Det kan säkert vara sant, men jag tror att vi glömmer mycket av det får oss till livs.

Kunskap som sätter bomärken i minnesarkiv är kunskap som verkligen intresserar oss. Jag har under hela mitt vuxna liv gillat att plocka svamp. Jag är långt ifrån någon nestor i svampkunskap, men jag klarar mig ganska långt på grundläggande kunskaper kring svampfamiljerna sopp, kremla och vissa lätt igenkännbara skivlingar.

För en svampälskare som jag är det inte utan sorg att jag aldrig har hittat något kantarellställe. Kantarellen brukar ju rankas som en av våra toppsvampar och där kan jag bara hålla med. Det brukar ju inte vara utan skryt människor visar upp sina kantareller, men hemlighetsmakeriet kring platserna är alltid stort.

Nu kan jag äntligen sälla mig till de hemligas skara. Jag har efter alla dessa år hittat kantareller. Inte jättetalrikt, men på en plats som kan ge mycket mer. Naturligtvis håller jag det för mig själv, allt enligt traditionen.

Men, som sagt, när jag hittade de högt eftertraktade godingarna så lärde jag mig också något nytt - kantareller växer även under stenar. Hittar du en kantarell invid en sten kan det ränta ordentligt om du lyfter på stenen. Det har är verkligen en kunskap som för alltid kommer att bevaras hos mig. Kanske blir det rena rama gympasset när jag kommer till kantarellstället nästa gång. Här finns det många stenar som kan gömma på fina gula skatter...

tisdag 18 juli 2017

17 juli 2017, utdrag ur dagboken - alla pratar om vädret



 Det regnar i Norrbotten. Ja, framförallt tycks det regna vid Norrbottenskusten. Denna annars så solsäkra plats blir nog jumbo i solligan detta år.

Riktigt dåligt väder är inte bara dåligt. Det har sina goda sidor. Det dåliga vädret verkar alstra ett sammanhållande kitt bland oss. Alla beklagar sig i mer eller mindre stor utsträckning...i verkliga livet och på sociala medier. Det som är lite trevligt är att vi verkar mer än någonsin ger varandra lite uppmuntrande tillrop och tips på hur du ska få den regniga semestern att inte bara regna bort.

Sommaren är kort och det mesta regnar bort. Det är en av Tomas Ledins slagdängor som äger allra största giltighet just nu. Kanske blir vi extra känsliga här i norr där sommaren av naturliga skäl är kortare än i söder.

Juli har i Luleå varit ovanligt regnig, mer än 3 gånger normalnederbörden så här långt. Dessutom har den varit kyligare än normalt. Tyvärr är det här ett scenario som kommer bli allt vanligare i framtiden. I takt med klimatförändringarna väntar både mildare vintrar och blötare somrar. Riktigt pissigt med andra ord.

En facebookvän skriver om sin klimatångest då hon är less på skitvädret och vill boka en resa till en varmare plats. Hon liksom jag vet ju att våra resvanor, och flyget i synnerhet, är ohållbart om vi ska har en chans att klara uppställda klimatmål. Den obehagliga sanningen är, ju mer vi flyger till värmen desto mer påskyndar vi klimatförändringarna och bidrar till allt fler regniga Luleåsomrar.

Med andra ord, håll i hatten, ta på regnkläderna och upptäck allt det fina som finns, alla nimbusmoln till trots...

söndag 9 juli 2017

En underbar dagsvandring



 Vi har till stora delar en i det närmaste orörd fjällnatur som bara väntar på att upplevas. Jag har gjort många vandringar i fjällen genom åren, kortare och längre. Jag längtar alltid tillbaka.

Vissa vandringar höjer sig över mängden. När det gäller kortare dagturer i Lapplandsfjällen är nog den till Trollsjön en av det pampigaste som finns och som kräver liten ansträngning.

En dagsvandring jag gör år efter år och gärna rekommenderar, är turen till fjället Pieljekaise 6 mil från Arjeplog. En stor del av fjället och de lägre markerna väster ut är sedan år 1912 avsatt som nationalpark. Det är inte utan anledning. På denna vandring 14 kilometer tur och retur får man ett mycket fint tvärsnitt över fjällnaturen från skogslandet upp till den alpina terrängen.

 

 Första sträckan möts jag av en synnerligen florarika marker. Jag förundras över naturens oerhörda växtkraft. Trots att försommaren har varit ganska sval står redan mycket i full blom. Längre upp vandrar jag över ett vidsträckt lågfjäll. Även här är floran rik. Dessutom häckar många fågelarter här som pockar varnande när jag intet ont anande närmar mig deras boplatser. Bara sista sträcken nära toppen är brant och stenig - typiskt för Lapplandsfjällen över 1000 m öh.

Vyn från toppen är magnifik, men annars tycker jag att den absolut största behållningen är den behagliga nerfärden över kalfjället. Här blickar jag ut över vidderna nära och långt borta och som inbjuder till många stopp.

Väl tillbaka till bilen är jag uppfylld av allt det fina. Denna ganska lätta dagsvandring lever jag på länge.


onsdag 5 juli 2017

Sveaskog - skogsdödaren



En skog är mycket mer än träd. En riktig skog är en mångfald av träd, lavar, svampar, växter och alla de djur och fåglar som drar nytta av den mångfaldiga skogen.

I Sverige finns det mycket träd. Skogsbolagen säger att vi aldrig har haft så mycket skog som nu. Skogsbolagen har fel. Möjligen har vi aldrig haft så mycket träd som nu, men de riktiga skogarna - naturskogarna, opåverkade eller varsamt brukade, finns det allt mindre av.

Den biologiska mångfalden, den mångfald som vi alla i förlängningen är beroende av, får allt svårare att hävda sig. Om du reser genom Norrlands inland  och betraktar landskapet, så är virkesåkarna numera på många platser den vanligaste landskapstypen. Kalhyggesbruket har sedan 1970-talet varit legio i Sverige. På dessa hyggen växer de likåldriga träden och skapar artfattiga monokulturer.



 När jag vandrar i markerna kring min stuga blir jag alltid påverkad av skogsbolagens framfart. Skogsbolaget är numera Sveaskog. Sveaskog och dess föregångare har avverkat det mesta som har varit någorlunda lättillgängligt i markerna sedan 70-talet. Det är de privata skogsägarna som är en garant för att det finns riktigt fin skog kvar i området. Så fort jag kommer in på Sveaskogs mark är det hugget, sånär på den högre terrängen nära bergstopparna och kring myrmarkerna.

Sveaskog dödar inte bara mångfalden i skogen, man tar också kål på återväxten. När jag vandrar upp efter en bergsluttning som höggs under tidigt 1980-tal är fortfarande många ytor kala. Sveaskog hugger på hög höjd där återväxt på kala ytor är svår. Dessutom har älgstammen ökat till följd av kalhyggesbruket. Flertalet av de plantor som klarar snö och kyla blir med tiden mat åt vinterns vandringsälgar.

Alla med någon kunskap om miljö och ekonomi borde förstå att detta inte kan fortgå. Men jag tvivlar att Sveaskog tänker nytt. I närheten av det gamla hygget på bergsidan har en ny skogsbilväg nyligen anlagts...


måndag 3 juli 2017

Hemfjället Välmbapouda



 Det finns vissa platser som betyder något särskilt för mig. Det blir nästan lika viktigt som människor som står mig nära och som berör mig på djupet.

Det är enklare med platserna i naturen än med människorna. Platserna förblir ofta ganska oförändrade genom åren medan vi människor förändras på gott och ont. Särskilt här i norr sker platsernas förändring långsammare än på andra håll så till vida vi människor inte griper in. Här är klimatet kallare och naturen följer en annan långsamhet.

Det lilla lågfjället Välmbapouda är en sådan plats som betyder mycket för mig. Jag kan umgås med fjället varje dag då det inramar utsikten från min stuga. Välmapouda är populärt. Det är nog den topp i Arjeplogs kommun som har flest besökare varje år. Mycket beroende av dess lättillgänglighet och den hänförande utsikten över skog, sjö och fjällvärld.

Även om fället är populärt så är jag oftast ensam på toppen. Är vi fler uppstår knappast någon trängsel på den vidsträckta fjällplatån.

Just den dag jag besökte toppen var vandringsvädret optimalt och siktvärderna ovanligt bra. Jag sätter mig alltid vid den lilla tallen nära toppröset. Tallen är liten på Jorden men väldigt gammal till åren. Här får jag ett så fint exempel på naturens långsamhet och den okuvliga livsviljan.

Det finns något närmast heligt över en stunds umgänge med den lilla tallen tillsammans med utsikten. Om så bara för en stund ter sig livets små som stora bekymmer långt borta. Detta är platsen jag återkommer till. Jag hoppas få göra det många gånger än...

lördag 24 juni 2017

Min väg



 Under vårt liv följer vi vår inre väg, mer eller mindre självvald. Vi gör också en hel del vägval i livet, även dessa, mer eller mindre självvalda.

Sedan finns alla dessa verkliga vägar, alltifrån motorvägen till den lilla stugvägen. De är där mindre vägarna, som vi ofta återkommer till, fyller vi ofta med mening, minnen och händelser av olika slag.

Den väg jag har färdats till fots flest gånger genom alla år är den gemensamma samfällighetsvägen i närheten av min stuga. Den är dryga två kilometer lång, passerar ett par stugor och skogshemman. Vägen erbjuder en mosaik av det västra skogslandets natur, men andra ord mycket skog, myr och små tjärnar. Här finns även kvar rester av jordbrukssamhällets myrslåtter.

Detta är vägen som leder bort och som leder mig hem. För mig är vägen en del av den stora vilan och återkomsten. Vägen utgör ofta startpunkter för mina mina vandringar över skog och berg. Här går jag in i den natur som känns som en del av mig och som jag aldrig skulle kunna klara mig utan.

Vägen är anspråkslös och kräver inget av mig. Jag är lika anspråkslös när jag vandrar efter den. Jag jagar inte efter upptäckter men har många gånger belönats med spännande möten av fågel och vilt.

Denna dag är det ganska tyst längs efter vägen i strilregnet. Det doftar försommar av pors och den rikliga hjortronblomningen ger förhoppningar om många gyllene bär. Det är gott nog. Det blir nog många vandringar längs efter vägen framöver, om inte imorgon, så blir det en annan dag...

söndag 18 juni 2017

18 juni 2017, utdrag ur dagboken - att släppa in ljuset i dumhetens tid



 Under veckan som gått har Alliansen hotat med misstroendevotum och därmed regeringskris om inte regeringen tar tillbaka några förslagna skattehöjningar, bl a 40 kronor på inrikes flygresor. Därmed har åtminstone tillfälligtvis inrikespolitiken återgått till det trångsynta futtiga tillståndet. Detta i en tid med enorma globala utmaningar.

T o m borgerliga Expressen skriver på sin ledarsida att det hela är klantigt skött av Alliansen och att de närmast uppfattas som gnällspikar utan en egen gemensam politik. Inte bättre blir det när jag lyssnar på ledarskribenterna i " God morgon världen". De uttrycker närmast en förståelse över vad Alliansen företar sig...så många många nya skattepålagor regeringen har beslutat om på senare tid. Ja, stackars oss... Jag önskar att Göran Greider hade suttit med och kommit med en välbehövlig storslägga.

Ja, dumheten och futtigheterna kan vara både nationella och globala. Inför det val som kommer önskar jag verkligen att fler goda visionärer vågar träda fram och tala klarspråk i det politiska träsklandskapet. Hur ska en verklig klimatomställning gå till och vilka skatter behöver vi för att klara en rimlig välfärd åt alla? Då önskar jag ett helt annat tonläge än bråket om 40 kronor mer för flygresan.

Det finns mycket att förargas över, men det är inte hälsosamt att vara arg över alla dumheter. Jag vet att det finns många kloka och generösa människor därute. Människor som ser bortom sig själva och en girig trångsynthet. Det är dessa jag vill tänka på när jag snart kliver ut i ett ljust sommargrönt landskap.