söndag 19 mars 2017

19 mars 2017, utdrag ur dagboken - vanlig söndag



 Idag är det en alldeles vanlig söndag, åtminstone i mitt eget liv. Det känns skönt med den trygga vanligheten i en annars så otrygg tid. Eller kan det vara så att det känns en aning tryggare då en av Europas populister åkte på ett nederlag under veckan i det första av flera kritiska val under året. Kanske vi är på väg emot en vändpunkt. Min optimistiska sida vill gärna tro det.

Men som sagt, denna söndag är vanlig. Vaknar med Dagens Nyheter i brevlådan. En lång frukost blev det tillsammans med tidningen och radions "Godmorgon Världen. Ett fint sätt att börja dagen på. Speciellt när jag fick några visdomsord från den alltid lika kloka Göran Rosenberg.

Dagens lite ovanliga inslag var städningen. En lite större städning till och med då vinterns alla dammråttor skulle jagas bort. Inte dagens roligaste inslag, men väl en stor  känsla av förnöjsamhet efteråt. Det riktigt luktade rent.

Efter en sen lunch tog jag en eftermiddagsvandring på den alltid lika trevliga isvägen. Kunde konstatera att denna isväg verkar bli allt mer vida känd. Nästan varje gång jag går eller joggar hör allehanda språk. Roligt!

Snart vidtar matlagning och fixa några matlådor till veckan. Imorgon är de ju måndag igen och arbete. Ingen grå måndag, utan troligen en alldeles vanlig måndag där jag med lite tur får lära mig något nytt.

Det är skönt att uppskatta vanligheten. Det mesta tiden av vår liv befinner vi just där. I glädjen med allt det där upptäcker du kanske något ovanligt, vem vet...

söndag 12 mars 2017

Bild vid havet



 Ibland ska egentligen en till synes anspråkslös bild tala för sig själv. Men just anspråkslösheten och eller motivet lockar ändå till en kommentar.

Bilden är tagen från Storbrändön i Luleå skärgård en alldeles vanlig dag i mars. Solen har sedan en stund dolts av snömoln som strax ska släppa sitt innehåll.

Bottenvikens yttre skärgård med de många låga och vidsträckta öarna bjuder på en speciell magi. Här är det inget som stör. Det är bara låta blicken vandra ut i det vita, grå, blå och svarta. Där kan den inre resan, tankarna och fantasin ta vid.

Jag tänker att naturen bjuder på den bästa konstupplevelsen...stadd under ständig förändring beroende av årstid och väder. Här återfinns penseldragen som aldrig den mänskliga handen fullt ut förmår återskapa. Konstverket lever återskapar hela tid sig självt...

Jag ser ett stycke evighet framför mig...havets horisontlinje och vattendelare. Jag funderar över framtiden...min och mänsklighetens. Vad döljer sig bakom en ännu osynlig horisont?

Jag blir rofylld i en tid som inte ger mycken anledning till ro. Det är rikedom och jag vågar fortsätta hoppas...

onsdag 8 mars 2017

Edinburgh - staden lagom



 Många av oss har stor förkärlek till en långweekend i någon av central eller sydeuropas stora städer. Inte sällan för att komma undan lite av kylan här i nord och få shoppa loss. Jag är ju ingen shoppingmänniska och har lite svårt för riktigt stora städer där allt gärna blir lite för mycket.

Jag att Ewa ville ändå prova en långhelg i en större stad. Valet föll Edinburgh - en av Skottlands största städer. Stor förvisso, men inte större än svenska Göteborg. En lämplig stad med en spännande historia, vackra miljöer och fin natur runt hörnet.




 Inget dåligt val kom det att visa sig. Efter ha förvirrat oss lite i de olika stadsmiljöerna fick vi snart överblick och orientering. Förvirringen berodde mer på nivåskillnaderna än storleken på staden. Edinburgh är en lämplig stad att komma vilse i. Så fort vi tog upp vår stadskarta och tittade undrande på omgivningarna kom snabbt någon ortsbo till undsättning och lotsade oss rätt. Trevliga och hjälpsamma människor är det ju inte alltid man förknippar med en storstad...

 

 Mysfaktorn var med andra ord hög vid vårt besök i staden. En bekant till mig har berättat att Edinburgh är en stad som åldras med värdighet. Kan inte annat än hålla med. Större delen av både den gamla och den "nya" delen av staden består av byggnader med som i de flesta fall har flera hundra år på nacken. Här finns magin som man vårdar fint. Inte ens på turiststråken är det speciellt ansträngt. Lite säckpipeblåsare och gatuteater förhöjer dessutom stämningen. Dessutom finns det massor med fik och restauranger att välja på. Undviker man det brittiska köket och inälvskosten kan man bli riktigt nöjd. Dessutom är  prisnivån riktigt human.

Den lugnaste oasen i staden är trots allt den botaniska trädgården. Här inryms massor av både kända och okända växter, buskar och träd. Trots att det bara är i början av mars blommar det på det på vissa ställen rikligt. Jag kan tänka mig vilket eldorado i blomsterprakt trädgården kommer att visa upp längre fram under våren.

En långhelg i Edinburgh var nära nog en balsam för själen. En stad som andades vänlighet och skönhet. Hit återvänder jag gärna.


måndag 27 februari 2017

Om konsten att minimera en tokig president



 Bilden ovan är Gaikabergen.  Bergen är två mina regelbundna utkikspunkter över vatten, skog, myr och lågfjäll. Under sommarhalvåret inte sällan med sällskap av någon häckande rovfågel.

Bergen är för mig en sinnebild av tystnaden, stillheten och någon sorts känsla av evigheten. Bergen och dess omgivningar är bilden av allt vår mänskliga värld inte är just nu. Den senare, d v s den mänskliga världen fylls allt mer av skrikande högljudda röster som basunerar ut lögner till en alltför stor okritisk massa.

Sinnebilden av den där högljudda lögnen har blivit en viss president som jag aldrig i denna blogg kommer att nämna med namn. Denne narcissistiska man med troliga psykopatiska drag har blivit kanske blivit vår världs farligaste person. Inte för att han är den elakaste och den mest utstuderat grymma utan för att han sitter på världens viktigaste ämbete.

Denne president med dessa karaktärsdrag gillar uppmärksamheten...och uppmärksamhet får han. Det finns nog ingen person i modern tid, eller ens någonsin, som får denna maxade uppmärksamhet som han får. Oavsett vilken uppmärksamheten är negativ eller positiv så triggas han bara av den. Skam och skuldkänslor tror jag inte ingår i denne presidents personlighetsuppsättning.

Men hur tusan ska vi då göra? Visst vore det enklast att bara ignorera honom och inte skriva om honom alls. då skulle med ens stor del av hans uppblåsta lyskraft försvinna. Men tyvärr är det ju inte så enkelt. Världen behöver ju faktisk få veta vad han och hans livsfarliga stab håller på med och försöker iscensätta.

Vad kan vi då göra? Alla som skriver om honom måste granska honom , men ovillkorligen hela tiden hålla sig till sanningen. Dessutom vill jag att alla som skriver om honom ska, liksom jag, sluta kalla honom vid namn. Hans namn är inte värt att nämnas och kanske kan bidra till att göra honom till en enkla och obetydliga människa han innerst in är...

onsdag 22 februari 2017

Stillhetens landskap



 Helgen som var klev jag in i tystnadens landskap när jag gjorde mitt första besök i stugan för året. Helt tyst var det naturligtvis inte. Jag hörde ljudet från mina steg i snön, spraket från bastukaminen och vindens sus i träden, men den vanliga ljudmattan av mänskliga röster och larm var långt borta.




I denna vår farliga tid full med okunniga gaphalsar och mörkermän är det en ynnest och lyx att kliva ut i det stora varat, d v s vår underbara natur. Visserligen är även dessa mina marker påverkade av människans framfart. Klimatförändringarna gör sig påminda i närmast vårlika temperaturer och med stora vakar i älven. Men stillheten och lugnet lever kvar.

Stillheten är underbart paradoxal. Det är tyst och till synes tomt, men jag är långt ifrån ensam. I vinterlandskapet återfinns djur och fåglar, men de delar naturens kontemplativa tillstånd. Men, jag är betraktad, därom vittnar upptäckten av en kungsörn ovan mitt huvud. Den seglar snart vidare, då den upptäcker att jag inte är något lämpligt bytesdjur.

Jag vill se tystnaden och stillheten i den fjällnära skogen som en del av den evighet som vi alla återgår till efter våra årsvarv på vår Jord. Det känns läkande att känna så speciellt i vår oroliga tid. Denna goda grundkänsla kan inte ens vår tids bisarra maktmänniskor ta ifrån mig...





onsdag 15 februari 2017

Ur led är tiden



 Det är inte mycket som är i ordning just nu. Det har varit blöta och glashala gång- och cykelvägar och nästan 10 c under den kallaste delen av året. Vattenfyllda isar i närheten av min stuga Grova i lappmarken som det skulle vara april. Till det kommer en farlig och galen president som ska vara världens mäktigaste ledare. Till och med hans partikamrater börjar visst inse att herr Trump inte är vid så god psykisk hälsa och inte går att lita på. Sent ska syndarna vakna. Vi får väl hoppas att det inte är för alltför sent...

Bilden ovan är det inte heller någon ordning på. Den ljuger som så mycket annat i vår tid...eller så är det en alternativ sanning, eller som det heter numera - alternativa fakta. För sant är att den är från min stuga Grova. Däremot är den tagen för ett par år sedan i Allhelgonatid.

Jag som gillar att hålla mig till sanningen kan berätta att stugan får mitt första besök för året till helgen. Det är första gången jag är där mitt i vintern, men det är tänkt att bli en mer regelbunden vana.

Vintern och vinter...vintrarna är ju som sagt inte som förr. Så det där riktigt pampiga snölandskapet får jag inte träda in i. Men som sagt... jag ska "odla" min själ tystnaden bland gran och fura. Jag ska definitivt hålla mig till verklighetens fakta. I det här fallet grillen, bastun, skidturen och det skrivna ordet. Det ska bli gott...

söndag 5 februari 2017

5 februari 2017, utdrag ur dagboken - se ljuset i en mörk tid



 Det har vänt. Jo, det har vänt på allvar. Ljuset är på väg tillbaka så här en bit in i februari. Vinterns snövita blir tillgängligt för fler. Där ute på isen vandrar människorna på isbanan. Jag ska om en stund ansluta i min lätt joggande stil.

I en tid där det kan kännas att mörkerkrafterna är på ohejdad frammarsch i form av populister och nationalister känns det skönt att vår jord ändå har sin egen inneboende agenda. Efter mörker kommer ljuset. Ett ljus som allteftersom tränger tränger in i alla skrymslen och vår och jagar bort allt det där mörka.

Även om människans utveckling i mitt perspektiv ter sig mycket mörk just nu vill jag aldrig sluta att hoppas att ljus och upplysning ska bära vägen framåt.

Galningen på andra sidan Atlanten börjar få motstånd. Rättsstaten  reagerar på hans farliga och ogenomtänkta beslut och  delstater vägrar underordna sig hans klimatförnekande agenda.

Vi lever i en mycket farlig tid och massor kan verkligen gå riktigt illa. Men vi ser att det också finns motkrafter som gör att det finns hopp. Ljuset återkommer som bekant alltid. Låt oss tror att det även gäller frihet, demokrati och omsorgen om vår livsmiljö. I ett mörkt rum finns ofta en strimma av ljus. Förstärk det så blir det starkare...