tisdag 23 augusti 2016

23 augusti 2016, utdrag ur dagboken - åter till det vardagliga



 Då befinner jag mig i en av årets brytningspunkter...den tid på året då sommar och semestertider obevekligen går mot sitt slut.

Där ute trummar världen på oavsett vad jag vill och tycker. Filippinernas president sanktionerar mördande av knarkare på löpande band. Presidentvalet i USA verkar bli det smutsigaste någonsin med osäker utgång för alla oss som lever på klotet. Här hemma blir vi varse mediedöden då en stor tidningskoncern vill slakta lokaltidningar med allt vad det innebär för upplysningen och demokratin.

Utanför mitt fönster tycks Norra hamns vatten vara tacksamt obrydd om allt som sker. Vattnet är väl en av de få platser inte stadens unga söker Pokémonfigurer. Stirrandet i mobilerna har nått en ny peak denna sommar. En halvgamling som jag förundras, men låter bli att döma...men undrar ändå...var vi på väg...?

Bättre att ledas av ljus än mörker. Den tidiga hösten tycker jag är den bästa tiden på året. Den bär mindre av sommarens överlastade förväntningar och är oftast frisk och vacker.

Vad sökarljuset ska föra mig, återstår att se. Förändringar och delvis nya arbetsuppgifter på jobbet håller hjärnan vaken och uppdaterad. Ser dessutom fram emot spännande evenemang  i vårt fina och kulturhus och inte minst Folkets bios nystart och gamla bio Royals lokaler. Det blir riktigt kul...ännu mer kvalitetsfilm i Luleå.

Alltså - dags att tända ett stort  ljus för hösten!

söndag 21 augusti 2016

Livstempo, jogging och terrängcykling



 Att jogga är en del av mitt goda liv. Sommarhalvåret sker det ofta på friluftsområdet Ormberget eller längs med strandpromenaden mellan Norra och Södra hamn i Luleå. Vintertid joggar jag ofta på isvägen runt centrum. Att jogga är motion, välbefinnande och meditation för mig. Jag håller mitt regelbundna inte allt för snabba tempo och låter mig inte hetsas av klocka eller pulsmätare.

På senare år har något hänt. När jag väljer joggingslingorna i skogen blir jag inte som förr omsprungen av andra snabbare joggare. Nej, nu är det terrängcyklar som gäller. Oftast går det undan. Hör jag ett pling bakom min rygg så är det bäst att passa sig.

Jag vill inte säga att jag som gammal hederlig joggare är en utrotningshotad art, men vi blir allt färre...åtminstone i skogen.

Det får mig osökt att tänka på människans livstempo och kicksökande. Att många av oss rusar på i våra liv i allt snabbare takt är knappast någon överraskning. När en av medlemmarna i den tyska "Bader Meinhofligan" släpptes ur fängelse efter många år så var det det första han reflekterade över när han släpptes fri...att människor hastighet hade ökat så mycket.

Det blir sådant jag tänker kring på min runda...att jogga i skogen går allt långsamt för den hastande människan. Det ska vara aktivitet, fart och utmaningar.

Själv gör jag som vanligt motstånd. Det där stilla lunkandet mellan gran och tall gör så gott. Undrar just om terrängcyklisten någonsin har hört och sätt morkullan bland trädtopparna, eller om hen överhuvudtaget vet vad en morkulla är i sitt rusande mot vaddå...

tisdag 16 augusti 2016

Skogen på toppen



 Det är sensommar. Vi är på väg in i den i mitt tycke bästa tiden på året... den sena sommaren och tidiga hösten. Naturen mättas, luften är hög och lite senare kommer alla de vackra färgerna.

Helgen som var gjordes en av de återkommande vandringarna till den stugnära lilla toppen Lill-Gaika. Otaliga är de vandringar jag har gjort genom åren upp på denna topp. Lika ofta har jag satt mig intill bergsbranten och blickat ut över de underbart välbekanta markerna. Då har jag ofta varit välbevakad av bergets rovfåglar som antingen har varit fjällvråk eller jaktfalk.

Med de år som passerar ser jag de små förändringarna i naturen. De flesta förändringarna är dock människans verk...kalhyggesbruket har satt sina spår och på bolagsägorna bakom berget är markerna delvis kala trots att 40 år år har gått sedan skogsskördarna gjorde sitt.

Men här uppe på Lill-Gaika råder en helt annan vila och långsamhet. Här står den gamla skogen kvar och ger en vink om hur allt än gång har sett ut. Vissa av träden är mycket gamla. Det finns speciellt ett träd som jag tror måste vara minst 500 år. Trädet växer 600 m öh är märkt av flera skogsbränder  och har varit boträd för allahanda djur. Trots allt detta ger det inga tecken på att tappa livskraften.

Det sägs att träden kommunicerar med varandra för att överleva. Det har nog krävts en hel del kommunikationen för att klara kyla, stormar och bränder genom de sekler som har förflutit.

Det är mäktigt och helande att vara i denna vackra miljö. Det är nog därför jag kommer tillbaka, om och om igen...


tisdag 9 augusti 2016

Till det goda semesterarkivet - 2



 Vad vore en semester utan en fjällvandring? Jag har gjort många fjällvandringar genom åren. Med årens obevekliga gång har jag med tiden blivit allt bekvämare. Det var ett bra tag sedan jag vadade i Sareks strida jokkar. Det är bara att erkänna...jag är numera inte lagd åt den typen av utmaningar. Men...fjällvandra vill jag...det är höjdpunkten för en vandrare och naturmupp som jag.

I år blev bekvämare och mer tillrättalagt än någonsin. Jag och Ewa hade Björklidens fjällhotell som vår utgångspunkt. Här åt vi gott i restaurangen med kanske Sveriges finaste utsikt, sov i sköna sängar och möttes av trevlig personal.




















För att det trots allt skulle kittla lite prövade det ombytliga fjällvädret oss en del. Vandringen upp till Sveriges högst belägna fjällstation, Låktatjåkko 1228 m ö h, gjordes i regn, blåst och moln över fjällkammarna som tidvis gjorde sikten i det närmaste obefintlig. Så mycket härligare att mötas av välkomnande personal på fjällstationen och med god aptit ta del av den omtalade våfflan med hjortronsylt och grädde. På nedfärden var vädergudarna nådigare. Det sken delvis upp och som bonus fick vi se en kungsörn.

Vår andra vandring gjordes till Trollsjön. Om man bara ska göra en kortare fjälltur i livet så är det en vandring till Trollsjön som gäller. Här får du all fjällvärlden skönhet och dramatik i stark koncentration. Denna dag hade vi dessutom vädergudarna med oss.

Starka fjällupplevelser kan göras utan blöta tält och strida jokkar. Får se var fjällturen bär iväg nästa år....


söndag 7 augusti 2016

Till det goda semesterarkivet - 1



 Så var då den längre ledigheten slut för denna gång. Det har på många sätt varit en underbar tid med nära och kära, men också fyllt av massor egen kvalitetstid.

Reflekterar då och då över den gynnande människa jag faktiskt är...att få leva i en fri del av världen helt utan rädsla och få ha tillgång till så fina platser. Egentligen är det en lycka som inte i ord kan beskrivas...men frihet och ett stort liv är två aspekter av det.

Sommaren här i norr började minst sagt trevande. Kommer väl ihåg den värsta junistormen i mannaminne. Plusgraderna var få, regnet på värsta humör och de kvarvarande träden på hyggena föll som tändstickor.












Så kom då den fina bonusen i juli. De soliga och varma dagarna staplades på varandra. Som vanligt tillbringade jag en hel del tid i min stuga Grova invid Välmba i utloppet av Uddjaure. Stugliv för mig brukar innebära vandringar, sol, bad, bastu, grill i alla dess former, läsning, umgänge och däremellan lite pyssel med pensel och ved.

Möjligheterna till vandring och toppbestigningar är outsinliga. Utöver de vanliga turerna gjordes vandringar till nya  för mig okända platser. Tillsammans med det fina vädret blev naturupplevelserna starka.

Så varför resa långt, långt bort när vildmarken och skönheten finns så nära? Tacksamheten att få ha tillgång till allt detta är stor....




tisdag 26 juli 2016

Pleutajokk



 I början av 1980-talet ville LKAB bryta uran i Sverige. Man hade hittat en fyndighet i Arjeplogs kommun. På platsen Pleutajokk mellan lågfjällen några mil norr om Arjeplog skulle en urangruva öppnas. Här fanns nästan inga människor, men gott om orörd natur.

Nu blev det aldrig någon gruva. fyndigheten visade sig inte vara intressant nog...eller var det så att det folkliga motståndet spelade in. Jag minns när jag och många med mig en januaridag 1981 reste till Arjeplog för att demonstrera mot uranbrytningen. Jag minns demonstrationen den milda dagen, föreläsningarna och talen och och det hårda golvet i sporthallen där vi skulle sova. Det var inte bara tillresta som demonstrerade. Som jag kom ihåg det så fanns det en opinion mot brytningen även bland lokalbefolkningen med den dåvarande distriktsläkaren i spetsen.




















Norra Norrland är som bekant hårt exploaterad på sina naturresurser.  När jag en varm sommardag i slutet på juli sitter och blickar ut från Alep Iksaks topp känner jag en stor tacksamhet att detta område blev fredat från uranbrytning. Här och norröver finns fortfarande stora vidder av närmast opåverkat land. En mosaik av gamla skogar, sjöar, våtmarker och lågfjäll.

Andakten och hänförelsen är stor när vi blickar ut över vidderna. Det är magiskt tyst, sånär på fjällvråken som hela tiden håller koll på våra göranden. Stort är bara förnamnet...


fredag 22 juli 2016

Kalfjället och tallen



 Fina sommardagar är som gjorda för att vandra. Speciellt på hög höjd då du har en liten del av världen framför dina fötter. Visserligen är det svettigt på vägen mot toppen genom gammal granskog och björk. Dessutom retas myggen en del. Desto större är belöningen när du når toppen...utsikten, en svalkande vind och gofikat som väntar.

För ett par dagar sedan gick vi upp på lågfjället Nuorttabuodda som är dryga 800 m ö h över hjässan. Lågfjället är en av många i den fjällnära skogen i Arjeplogs kommun innan högfjällen tar vid. Särskilt norr om Arjeplog finns mycket av den orörda vildmarken kvar. Stora gammelskogar kantar vyn. Ännu längre upp finns sjön Tjeggelvas. Norr om denna sjö finns det äldsta skogsbeståndet i Sverige med 700 år gammal skog.




 Men, vi lever i en tid där saker och ting förändras. Betrakta bilden ovan. Den syns knappt, men det är en tallplanta som skjuter rejäla skott på toppen.

Min generation kommer inte märka så mycket, säkert inte nästa generation heller....men på lång sikt är de låga fjällen med dess fantastiska utsikt "utrotningshotade". Varför? De pågående klimatförändringarna påverkar naturligtvis växtlighet och med dem tallarna. Det räcker med att årsmedeltemperaturen stiger med 1 grad för att våra låga fjäll ska beskogas. Där är vi som bekant ganska snart och varmare än så kommer det nog att bli.

Skogsbolagen jublar, myggen likaså (mer nederbörd för vi också).... men det öppna landskapet på hög höjd kan bli ett minne blott...