lördag 11 november 2017

En lördag i november



 De ljusa timmarna krymper allt mer, så det gäller att ta vara på dem. När jag slog upp ögonen denna lördag såg jag att dagen lovade gott. Vandraren i mig fick snabbt vittring. Sagt och gjort, kaffet kokades och smörgåsarna breddes och sedan bar det iväg.

Åkte till vårt fina naturreservat Bälingeberget. Normalt brukar många människor, stora som små, vandra där. Platsen är lättillgänglig med flera grillplatser. Men,  denna krispiga morgon vandrar jag ensam genom skog, hällmarker och klapperstensfält. Det är lite halt med rimfrosten och svallis, men så stilla och vackert.

Tystnaden brukar ofta vara min följeslagare på vandringarna. Visst är det tyst och stilla, men helt tyst är det inte. En nötskrika följer mina göranden under full uppsikt. Långt nere vid träsket trumpetar några sångsvanar kanske ett sista farväl innan de ger sig av. På samma träsk spelar isen och en stövare verkar ha fått vittring på en hare.

Jag sätter mig med mitt kaffe på en stenhäll och bara tar in allt det fina framför mina fötter. En novemberlördag av bästa märke. Rikedomen känns och är stor...


måndag 6 november 2017

Ljusa november



 För många är månaden november årets mest föraktade. November är synonymt för mörker, fuktighet och väta. Dessutom är november synonymt för arbete. Inga långhelger för de flesta, om man inte som jag, har turen att vara halvdagsledig på fredagen före Alla helgons dag.

Just denna helg som just varit tillbringades som flera gånger tidigare i mina "alternativa" hemtrakter. Om du åker 25 mil västerut från Luleå kommer du denna tid oftast till snötäckta marker. Årets Allhelgonahelg kan målas i härligt ljusa färger i viddernas, lugnet och den stora tystnadens land.

Jag brukar gilla novembers milda nedtonade färger, de manar till lugn och eftertänksamhet. Färgerna i det västra inlandet var allt annat än nedtonade. Vitt och blått dominerade. Om det inte hade varit för den lågt stående solen och den korta dagen hade det kunnat vara vilken härlig vårvinterdag som helst.

Men...nu är det november. Här in norr trots ett tilltagande mörker oftast en påtagligt ljus månad. Gå ut i skogen och möt en tjäder, hör mesarnas tjatter och se allehanda stannfåglars vinterprovianterande! November är vackrare än du tror....


söndag 29 oktober 2017

Vägen



 I en tid då tillvaron är allt mindre förutsägbar, sanningen är allt svårare att finna och nättroll gäckar lite överallt, ja, då finns där längtan efter någon sorts riktning. Jag är en kritiskt reflekterande person. En egenskap som jag värdesätter högt i tillvarons allt mer oklara nu...ja, för att inte tala om den framtid som är bortom hörnet.

Alltså, allas vår inre kompass är viktig. Livets väg är sällan rak, men jag tror ingen av oss vill köra i diket eller låta oss bli lurade att tro att lögnen är sanningen.

Det är på många sätt en förmån att vara lite äldre. De mentala dikeskörningarna blir allt färre och vägen framåt känns klar, åtminstone ibland.

Alla färdas vi på en väg som är livet, mer eller mindre kurvig med diverse farthinder som ska hjälpa oss att inte förblindas av nutidens allt snabbare hastighet.

Som den vandrare jag är så har jag färdats längs stigarna och vägarna. Många gånger om och om igen. Det finns en väg som betyder det där lilla extra. Det är vägen i närheten av min stuga som skär igenom skog och myr. Det är vilan och stillhetens väg och förkroppsligar mycket av det fina i livet. Här rullar sällan någon bil och en stor del av året är dessutom vägen helt avstängd. Sällskapet är stortallarna och myrens gamla martallar. Renarna flockas ofta kring vägen, lavskrikorna gör mig emellanåt sällskap och någon gång överraskar jag någon hare.

På livets inre väg finns alltid risken att förirra sig. Den gamla vägen nära stugan är verklig och den kan inga nättroll i världen trolla bort. Vägen blir min riktning och kompass när ingen väg står att finna. Nästa helg blir den mitt sällskap igen...

söndag 22 oktober 2017

Det tudelade landet



  "Men om man nu inte befinner sig på Maslows högsta steg, om upplevelsen snarare är denna; att allt går en förbi, motorvägen har dragits om runt småstaden, tillverkningsindustrin har flyttat till Kina, vården sköts av överbetalda stafettläkare och luften har gått ur klasskänslan och de lokala gemenskaperna. Då är landsbygdens medellöshet giltig också  i en metafysisk dimension"

Stycket är hämtat ur På Tidholms senaste bok "Läget i landet". Det är en angelägen liten bok med sylvassa texter om vårt allt mer tudelade Sverige.

Po skriver den till ytan absolut största delen av vårt land... om landsbygden, samhällena och de mindre städerna i storstadsområdenas periferi. Den stora delen av landet som en gång var jordbrukarlandet och som senare allt mer kom att bli det råvaruproducerande landet.

Idag går stora delen av detta land en befolkningsmässig kräftgång och med en allt mer urholkad infrastruktur. Den urbana staden har blivit vår tids norm. De som inte bor där förväntas flytta dit och de som bor kvar får liksom skylla sig själva.

Jag ska inte beskriva hela Po Tidholms bok och hans tankar om landsbygden och vad som krävs att vända den nedgående spiralen. Men, du bör läsa den. Vi behöver inte bara landsbygden för sin egen skull och för den vackra naturen. Vi behöver den för att hela landet ska leva. Vi behöver den för att inte fortsätta att göda populistiska främlingsfientliga krafter som växer i besvikelsen och tomrummet. Sist och kanske inte minst behöver den stora staden landsbygden för sin egen överlevnad. Vilket Stockholm skulle överleva utan en landsbygd som förser staden med jordbruksprodukter och all vattenkraftsproducerad el...?

onsdag 18 oktober 2017

Om sanning, lögn och kunskap



Vi lever i den "alternativa fakta tiden",  d v s i den stora lögnen sminkad till påstådd sanning. Gigantiska s.k "trollfabriker" som vi nog knappast förstår vidden av tillsammans med  missbruket av sociala medier bidrar starkt det som sker. Sedan har vi då populistiska ledare världen över som göder lögnen ytterligare.

Ytterst är det sådana som du och jag som avgör hur mycket de farliga lögnerna ska spridas. De är ju vi som har att förhålla oss till alla väl förpackade lögnaktiga budskap som försöker påverka oss.

Vi vet att detta med bildning och kunskap är det bästa vaccinet mot lögnen. Ytterst är det våra lärosäten och dess forskare som förser oss med ny kunskap som vi ska omsätta och göra något bra av.

När jag idag läser att universiteten i USA har blivit tysta och inte längre reagerar på deras uppenbart lögnaktige president, ja, då blir jag orolig. När det kunskapsbärande delen av samhället börjar bli tyst, då är läget riktigt allvarligt. I artikeln läser jag att kunskapsföraktet sprider sig och att universiteten är rädda att kritisera.

I mina värsta framtidstankar ser jag framför en allt större outbildad mobb, som varken tror på kunskap eller sanning. De blir ledda av en tillräckligt smart lögnare som väl förpackade budskap kan få dem dit denne ledare och lögnare vill.

Morgondagens värld kan bli en synnerligen otäck plats. Inget annat en kritiskt tänkande människor med ett starkt patos för kunskapsutveckling kan vara dess motvikt.

söndag 15 oktober 2017

15 oktober 2017, utdrag ur dagboken - rädslan för frihet



Jag blickar ut över min längtans marker. Jag känner frid och känner mig fri. Eller åtminstone nästan fri. Trots min mogna ålder vet jag att det fortfarande finns saker som bromsar min frihet, framförallt tankeblockeringar skapade av mig själv. Men, jag lever i demokrati, en rättsstat och institutioner som trots vissa tillkortakommanden jag i stort sett litar på.

Av någon märklig anledning tycks människan vara väldigt rädd för sin frihet när hon väl fått den. Om människans rädsla för frihet skrev redan redan Jean Paul Sartre och senare Erich Fromm i boken "Flykten från friheten".

Som reaktion på globalisering och en allt för långt gången marknadsliberalism växer nationalistiska rörelser inte sällan med  odemokratiska drag. När människor tappar kontrollen och inte förstår sin tid verkar längtan till det förflutna vara stor, ett förflutet med hög grad av intolerans av det som inte ryms i den egna självbilden. I vågen av denna rädsla växer sig antidemokratiska krafter sig allt starkare.

Det trots allt farligaste exemplet i vår tid är en viss amerikansk president som måhända må vara okunnig, men som vet vad han gör när han han attackerar media och rättssystemet.

Frihet kräver mognad, civilkurage och en reflekterande position. Den frie vågar se sanningen även om den är svår att bära.

I vår tid verkar många önska enkla svar på de svåra frågorna. Man ger bort sin frihet för lögnen

Jag jobbar på min frihet, men är rädd för den självvalda ofrihet som breder ut sig i vår tid. I värsta fall kan den förstöra så mycket av sådant vi alla tar för givet - dina och mina rättigheter.

Jag måste leva med min oro. Det är min lott som fri. I min enfald vill jag trots allt hoppas på reaktionen på reaktionen, d v s att den nyliberalism som blev till trångsynt nationalism ska bli en parentes. Vi lever i en öppen värld där vi alla behöver varandra. Stängda dörrar och slutenhet löser aldrig problem, de bara alstrar nya...

lördag 14 oktober 2017

Den stilla tjärnen



 Trakterna runt min stuga är de stora sjöarnas land, men det är också de flertalet tjärnar som ofta utgör gränslandet mellan skog och myr. Under en del av året är tjärnarna en viktig tummelplats för fågel, grodor och naturligtvis för myggen. Det är under den sena våren och under den korta sommaren.

En stor del av året råder den stora stillheten vid tjärnen. Så här en bra bit in hösten är inte bara tjärnen stilla utan den håller på att bokstavligen stillas. För någon natt sedan slog frosten till med full kraft och gav tjärnen ett tunt överdrag av is. Under natten som var har den blöta nederbörden delvis löst upp isen. Men, faktum kvarstår, tjärnens öppna vattenspegel är på väg mot vinterns långa vila. Successivt kommer tjärnens klara blick grumlas och gråna i väntan på vinterns mjuka vita.

Tjärnen är en fin plats att stanna vid alla årstider. Det tysta och stilla bjuder en särskild skönhet. Nu när höstens starka färger har dragit sig tillbaka kan vi vila ett mjukare collage av färger. Långt ifrån det där svulstiga och storslagna, men ytterst vilsamt...