söndag 14 januari 2018

14 januari 2018, utdrag ur dagboken - söka ljuset i mörkertiden



 Vi har nått två veckor in på det nya året. Redan nu har den där livsfarliga presidenten på andra sidan Atlanten hunnit sänka sin lägstanivå ett par gånger. Jag trodde att kalla länder med övervägande färgad befolkning för "Bananrepubliker" skulle kunna  vara tillräckligt förnedrande. Nu har den så kallade presidenten spätt på med begreppet "skithålsländer". Jag hoppas det inte blir något av 2018 års nyord när året ska summeras.

I dagens "God morgon Världen" funderar krönikören över att så många människor faktiskt orkar med att vara med och jobba med presidenten. Visst, det kan vara för den egna karriären eller för att föra ut en nationalistisk agenda (som Steve Bannon), men det kan också vara för mer vällovliga syften, 
d v s att försöka skydda landet och Världen från presidentens värsta dårskaper. En dåvarande rådgivare till Putin försökte göra så. Jobba inifrån för att försöka påverka. Denne rådgivare blev till sist tvungen att hoppa av. Han fick frågan om när man ska hoppa av - svaret var att det vet man aldrig, men när man gör det är det redan för sent...

Parallellt med "God morgon Världen" läser jag i dagstidningen att flera forskare förmedlar att tiden med att stoppa den globala uppvärmningen till 1,5 grader snart har runnit ut. Redan på 2040-talet kan vi vara där och samtidigt nått den punkt att havsnivåerna allvarligt börjar stiga.

Orden klingar dystopi och jag värjer inte från det dystopiska, men visst har det varit väldigt fint att vandra ut i allt det lugna vita som omges oss i norr. Det är en skön och välbehövlig balsam för själen. Denna januari är hittills den finaste på flera år med all snö och rimfrost. Det är mörkt, men ändå så ljust. Vi finns och vi syns, även om hundägaren på bilden ovan tar det säkra före det osäkra och säkrar sin hund med en blinkande lampa.

Detta säkerhetstänk borde även omfatta våra farliga världsledare...

söndag 7 januari 2018

Min klimatkoll



 Det är ett nytt år. Vare så jag vill det eller inte måste jag rikta blicken framåt. Jag lever, är människa och fortsätter att göra mina avtryck på Jorden.

Inte utan anledning handlar nutiden mycket om klimat och miljö. Människan påverkar med sin framfart Jorden allt mer. Ja, vi påverkar den så mycket att den har fått benämna en ny geologisk  tidsålder - Antropocen. Med andra ord kommer vi med vår framfart göra avtryck på jorden under många miljoner år oavsett om vi blir kvar som art eller inte.

Med vår nutida framfart tyder mycket på att det inte kommer gå så bra för oss människor på Jorden. Problemet är att det drabbar inte dig och mig i någon större utsträckning, men framtida generationer kommer att få betala ett oerhört hög pris om vi inte ändrar vår livsstil.

Inspirerad av de kända idrottarna Björn Ferry och Heidi Andersson, som har blivit Storumans klimat och miljöambassadörer, har jag gjort min egen klimatkoll på Klimatkontot.se. För att leva på sikt hållbart får vi släppa ut någonstans mellan 0,7-1,5 ton koldioxid per år. Det genomsnittliga värdet om vi slår ut alla människor på Jord är i dagsläget 6 ton.

Jag gjorde klimatkollen med nyfikenhet och med en viss förhoppning att ligga någorlunda bra till. Resultatet då? Jo, i det här avseendet är jag en världsmedborgare. Mitt utsläppsvärde låg på just 6 ton. Smickrande? Knappast. Visserligen låg jag under genomsnittssvenskens utsläpp på 8 ton och definitivt lägre än amerikanen med sina 15 ton. Men, det var ändå nedslående. Jag flyger inte mycket, mina bilresor går i huvudsak till stugan utanför Arjeplog, jag äter mycket sällan nötkött och konsumerar prylar och kläder i så liten utsträckning som möjligt.

Det här var en tankeställare. Jag kan säkert komma ner några 100 kg i utsläpp genom att göra ännu fler medvetna val, men mycket är utanför min kontroll. Det senare beror bl a på hur vi bygger vår infrastruktur. Troligen måste vi dessutom drastiskt sänka vår levnadsstandard. Ju mer vi tjänar desto mer konsumerar vi - en konsumtion som skadar klimat och miljö. De bästa miljö och klimatambassadörerna är de fattiga. Ett ofrivilligt engagemang, men ändå. Så illa är det...

Testa gärna att göra klimatkollen. Kör du mycket fossilt, flyger ofta och gillar nötkött...ja, då ligger du illa till. Vi har alla en mycket lång väg att gå...

torsdag 4 januari 2018

Nyår i stugan



 Så har vi fått ett nytt år. Nya år brukar rymma förväntningar. Blickar jag utanför min snäva horisont är det tyvärr lättare att fyllas av bävan. När den hopplöst galne presidenten i vårt land på andra sidan Atlanten jämför storleken på avtryckarknappen för kärnvapnen med sin Nordkoreanska kollega blir det som två pojkar jämför storleken på sina organ. Nivån är satt och den når ett nytt oroande lågvattenmärke.

I min lilla värld har det varit lugnare.  Nyårsfirande har på senare inneburit alltifrån karnevalsliknande firande på Teneriffa till årets firande med Ewa i min stuga nedan Arjeplog.
Ingen behöver förvåna sig över att nyåret har varit lugnt och stilla. Naturen är i rejäl vintervila och bjuder få överraskningar. Överraskade blev  vi i alla fall på bilresan till stugan då vi fick nära möte med kungsörn. Även i vintervilan händer det stora...och då gäller det att vara med...

Jag tror inte jag behöver säga att vi trivdes i vinterljuset. För en hel del ljus är det även i midvintermörkret. Den myckna snön gör sitt. Trots det mulna vädret gjorde nattens måne sig påmind tillsammans med allt det vita.

I denna fantastiska miljö går det för en stund att förtränga alla galna ledare som styr vår värld. Den helande naturen är så mycket större än dem. Till denna natur sätter jag en del av min tillit och hopp.

Gott nytt år!


fredag 22 december 2017

God jul!



 Så är det mycket snart jul igen! Det märks mycket tydligt när jag går genom staden bland alla människor med julklappspåsarna i händerna. Då det blir det lika kontrastrikt att gå den sköna promenaden längs med vattnet (så här års isen) i stillheten mötande av ingen. Så här innan jul tycks inte ens hundägarna ges sig tid till en liten promenad.

Jag har  i vuxen ålder aldrig gjort någon stor sak av julen. Förväntningarna är lågt ställda. Just därför brukar det alltid bli bra.

Julen tillbringas som många gånger förr i barndomsstaden Gävle. Förhoppningsvis går det på räls via nattåget och anländer julaftons morgon. Julen firas med nära och kära. Tryggt och fint är att traditionerna brukar vara lika år från år. Så det finns absolut inget alls att oroa sig för.

Den goda maten brukar varvas med långa promenader. Jag brukar sällan möta någon tomte i den oftast snöfria Sätraskogen, men har jag tur ropar kattugglan i julnatten.

God jul till er alla!

söndag 17 december 2017

17 december 2017, utdrag ur dagboken - snart klimax i julshoppingen



 Ni som följer min blogg vet att jag har mycket svårt för den där osunda shoppingen. En shopping som tär på Jordens resurser, klimat och miljö.

Just så här veckorna innan jul slår den där osundheten alltid nya rekord. Vi shoppar och stressar till oss varor som vi oftast inte behöver. Vi tycks aldrig bli tillfredsställda, utan missbrukar inköp likt den beroende tar för mycket alkohol eller socker.

I någon mening är vi alla shoppare, även jag, men vill nog tillstå att 9 gånger av 10 är det saker som jag verkligen har nytta av. Jag är en sån där sällan shoppare.

 I vår digitaliserade värld håller ju företagen koll på ditt konsumtionsbeteende. Mina kollegor på jobbet har på senare tid berättat om alla s k erbjudande de får via sina mobiler. Det brukar handla om sådär 20% rabatt på någon vara. Sedan vet vi ju alla att dessa rabatter väger lätt efter jul då det mesta säljs ut för halva priset eller mer.

För egen del brukar jag få ett återkommande erbjudande i mobilen - rabatt på Apoteket. Känns tryggt. Jag börjar ju komma upp i allt mer mogen ålder och Apoteket antar nog med rätta att jag med åren kommer att bli en allt trognare kund hos dem.

När det gäller övrig shoppning innan jul så tar jag det väldigt lugnt. Någon gång efter nyår blir det halva reapriset och då kanske jag slår till med en skjorta!

söndag 10 december 2017

10 december 2017, utdrag ur dagboken - sorgflor i mörkertid



Just inkommen efter en promenad i decemberslasket. Det är blött, fuktigt så den lilla spillran av dagsljus har svårt att få något fäste. Söndagar har ofta något melankoliskt över sig. Helgen går på sista versen och det är snart dags att ta språnget mot en ny arbetsvecka.

Under mörkertiden kan dysterheten växa sig lite extra stark. Just denna december hade jag lite hopp att december skulle bli en normal vintermånad. Förutsättningarna fanns efter ett antal kalla dagar med snabb isläggning till havs. Men normalitet är tyvärr inte lägre det normala i klimatförändringarnas tid.

Tittade på SMHI:s statistik över Sveriges årstemperatur sedan milleniumskiftet. Kan konstatera att varje år, 2010 undantaget, har vi haft en årsmedeltemperatur som har varit 1 till 4 grader varmare än normalt. De största temperaturöverskotten har varit i norr och oftast under vinterhalvåret. Detta stämmer allt för väl med de framtida förväntade klimatprognoserna - att  det kommer att bli varmare, speciellt i norr och under vintern.

Visserligen innebär det mindre kyla, men framförallt allt mer av den dystra vädertyp vi har just nu.

December är en naturligt mörk månad. Det nutida och framtida klimatpanoramat kommer att göra den allt mörkare.

Just denna dag ger dessutom ingen annan lindring då jag i tidningen läser att en synagoga i Göteborg som attackerats och om otäcka demonstrationer i Malmö med otäcka antisemitiska inslag.

Tur att musiken och den goda litteraturen kan ge lindring. Jag får trösta mig med den...

fredag 8 december 2017

Skjortor och konsten att hitta rätt i sin kropp



 Vi lär ju som bekant under hela vårt liv. Frågan är när vi är komplett vuxna? Så länge det finns någon pusselbit som fattas kanske vi har en sträcka kvar till den optimala vuxenheten.

Som den 50 plussare jag är så har jag känt mig vuxen ganska länge. Ja, vissa avseenden kände jag mig ganska vuxen redan som barn. Det vi brukar kalla lillvuxen.

Är man barnet som i vissa avseenden är vuxen ganska tidigt finns risken att man tappar lite av farten mot vuxenheten i andra avseenden. I mitt fall har det kommit att handla om förhållandet till min
kropp. Under framförallt tonårsperioden hade jag ett ganska problematiskt förhållande till den. Ja, jag gillade den inte alls. Under dessa år grundlades mitt skylande beteende, d v s ha allt för stora kläder för att dölja de fysiska attribut jag inte var nöjd med.

Paradoxen med detta skylande är att det snarast får motsatt effekt. Det förstärkte min kutryggighet och dåliga hållning. Det där förstod jag en bit upp i vuxenåldern då jag sakta men säkert började sträcka ut min kropp med ett allt öppnare seende mot världen.

Men, det där med något för stora skjortor har envist hängt kvar. När en god vän för ett år sedan påtalade det som borde vara uppenbart för mig trillade äntligen "polletten" ner.

Sagt och gjort, under en kortare period bytte jag ut större delen av mitt skjortförråd. Det gick visserligen helt emot min ickekonsumerande sida. Inget ska avyttras förrän det är uttjänt. Mina för stora skjortor var hela och rena och jag kan bara hoppas att någon på sekond handbutiken med något större storlek än jag har fått glädje av dem.

Det är fint med goda vänner som kan påtala viktiga saker som sådant om ha rätt storlek på skjortan. Med ens har jag blivit lite vuxnare...