Curling och ungdomsarbetslösheten

Såg för en tid sedan ett nyhetsinslag från Älvkarleby där ungdomsarbetslösheten är högst i Sverige. Två ungdomar intervjuades. De verkade ganska deppiga inför sina framtidsutsikter. Visst finns det anledning att vara bekymrad för att vår framtid (= ungdomarna) får allt svårare att etablera sig i arbetslivet.

För ett antal år sedan myntades begreppet curlingföräldrar. Den röda matten lades ut, föräldrarna sades vara inbegripna i alla barnets aktiviteter inte sällan organiserade av vuxna och barnet fick allt det pekade på. Visst var detta till en del en generalisering om våra barn och deras föräldrar, när många andra barn varken fått det de pekat på eller den kärlek de har rätt till, men visst fanns det en del sanning om curlandet.

För några år sedan träffade jag regelbundet nyblivna gymnasieklasser. Det var ganska vanligt att prylar uppfattades som det viktigaste i deras liv och målsättningen med livet var att bli rik.

Sedan dess har några år gått och det är bl a dessa ungdomar som ska slåss om de allt färre jobb som finns kvar. Curlandets tid är förbi och den röda mattan är bortdragen.

Det finns all anledning att vara orolig om resultatet av curlandet blir som i Älvkarleby – ungdomarna sitter på ett gym eller framför sin dator och väntar på att ett jobb ska komma till dem. Risken att vi ser lite av en förlorad ungdomsgeneration om de och många andra arbetslösa ungdomar inte hittar sin egen kraft och energi. Visst är det tufft att hitta arbete, men många oglamorösa arbeten finns och ska utföras.

Den nära framtiden är inte materiell rikedom och lättförtjänta pengar. För många börjar arbetslivet som diskare, med tidningsutbärning eller i en hamburgerbar. Alla yrkeserfarenheter är rika erfarenheter och en bra investering för ungdomarnas framtid. Jag tror att många ungdomar behöver göra en mental resa och attitydförändring för att inte förbli kvar i en återvändgränd.

Kanske den curlande föräldrageneration ånyo behöver komma in på scenen, men nu som mentala coacher….vad tror du??

Läs även andra bloggares åsikter om Framtiden, ungdomsarbetslöshet, curlingföräldrar

Bilden

Årets sista snö - ibland säger en bild mer än tusen ord

Läs även andra bloggares åsikter om Bilder, vinter, snö

Vårälven

Älvråken breddar sig. Den inte bara förebudar en annan tid, utan visar på att denna andra tid snart är förestående. Vattnets rörelse ökar i takt med snösmältningen. Om en vecka kanske vattenspegeln har nått Bergnäsbron och om ytterligare någon vecka har Luleås innerfjärdar öppnat sig.



Denna kväll kan vi blott ana vad som förestår. Knipor och storspov spelar vårystert och den bleka kvällssolen speglar sig som guld i mina ögon. De enkla och okomplicerade stunderna som denna är som balsam för själen. Jag undrar hur många som har insett detta?

Läs även andra bloggares åsikter om Vår, vatten, Luleå

Storspoven

Våren har kommit till det norrbottniska kustlandet och snön tinar snabbt undan på åkrarna. I samma takt som snön smälter hittar flyttfåglar barfläckar och öppna vakar.

Storspoven, kanske den främste budbäraren om vår här i norr har anlänt. Storspoven är en karaktärsfågel för jordbrukslandskapet och kanske matriarkatets främste representant inom fågelfaunan. Honorna lämnar nämligen hanarna med fågelungarna vid midsommartid för ett eget återtåg mot söder.

I kväll stannade jag till vid Gäddvik och de fyrtiotal storspovar som fanns på en åker. Jag hade en tanke att föreviga kvällens skådespel med min kamera, men jag måste erkänna att jag alltid har varit en värdelös fågelfotograf. Mycket riktigt, när jag tog fram kameran så lättade alla spovar utom en och parkerade på behörigt avstånd på Luleälvens is. Stadsmänniskan var helt enkelt inte i takt med naturens magi och blev därför "blåst på konfekten"



Det är tur att även en stadsmänniska som jag alltid kan fånga ögonblicket med ögonen och med öronen kan njuta av spovarnas spel....

Läs även andra bloggares åsikter om Storspov, fåglar, vår

Skuggor

Aldrig är ljuset så starkt som när vårsolen och den ännu vita snön spelar på samma arena. Mörker och skuggor ges ett annat återsken. Vårvinterskogen blir en lätt magisk plats, En verklig och fiktiv skog i förening som skapar en naturens egen pelarsal.

Denna naturens målning i nuet går att se som en kommentar till våra kontrastrika liv – ljus och mörker som möts sida invid sida. Vårvinterskogen ger dock plats för ljuset att tränga in i de mörka skuggorna och blir en årstidens kommentar, där ljuset för en tid är dominanten och återfödelsen är nära förestående. Naturen bär alltid på sina kommentarer, läkande och ifrågasättande.

Läs även andra bloggares åsikter om Skuggor, ljus, mörker

Myren

Skidor som färdas över nattunn skare. Som att färdas på nattgammal is. Plötsligt brister den, men du vet aldrig när. Skört som livet självt.

Den tidiga vårmyren lever ännu i sitt saktmod och i sin tystnad. En tystnad som emellanåt bryts av vårens uppvaknande då sångsvanarna spelar vårystert i de vattenspeglar som har öppnat sig.

Snön ligger meterdjup över myren. Våren bryr sig inte. Ytterligare ett par sångsvanar ansluter och sjunger sin salut över den tysta myrens vithet.
Sista skidturen över myren som gör sig redo för en annan tid….

Läs även andra bloggares åsikter om Vår, förändring, livet

Fernissa

Vi lever i en ytlig tid. Det offentliga och allmänna samtalet bottnar oftast inte längre. Det kan bero på rädsla, att vi saknar kompassriktning för framtiden eller helt enkelt av den anledningen att den kritiskt tänkande människan inte passar in i det rådande samhällsklimatet.

Nutiden kan liknas vid ett sort cocktailparty. Vi ska ta för oss, men aldrig stanna upp. Vi ska prata, men aldrig samtala. Vi gå och vandra omkring leende med största ”pepsodentsmilet”, se lyckliga ut oavsett om vi är det eller inte och lämna ut så lite som möjligt om oss själva.

I ett sådant samhällsklimat är det därför självklart att man som vårdpersonal kan få utöva kognitiv terapi efter att ha gått en 5 veckors kurs, något som självaste regeringen har givit sin välsingelse till. Kognitiv terapi tycks idag vara det alena saliggörande för alla psykiska krämpor i smått och stort. Jag motsätter mig inte mig inte terapiformen i sig, men på vilket sätt med statens goda minne den ska få utföras. Terapi ska utföras av en utbildad terapeut. Utbildad terapeut blir man inte på 5 veckor. Jag vill istället kalla detta för kvalificerat kvacksalveri sanktionerat av våra beslutsfattare. Vad resultatet kan bli är att många hjälpsökande människor kan fara illa i villfarelsen att de får professionell hjälp.

Fernissa är rätt använd en bra produkt, men utan ett gediget underarbete hjälper dock ingen fernissa i världen, tvärtom, problemen isoleras och kan i värsta fall förvärras. I en allt mer komplicerad värld ska tydligen svåra på små och stora frågor ges grunda och ytliga svar. Gärna enkla svar på svåra frågor, men genomtänkta!

Läs även andra bloggares åsikter om Kognitiv terapi, ytlighet, samhällsklimat, politik

Vårens förspel

Så kom den första inbrytningen i snöviddernas land. Under loppet av tre dagar vaknar naturen. Först bara tystnad, sedan stämmer stannfåglarna in och strax återfinns sångsvanar både i nybildade vattenspeglar och trumpetande i lufthavet.

Någonting händer, någonting händer med oss alla. Glädje,förväntan och eufori, men också oro, rastlöshet och stress. Sådan är vårens tilltal, såväl i naturen som bland oss människor....



Dag 1 - invid Grova



Dag 2 - invid Ganjaureudden



Dag 3 - invid Trollkärringbacken

Läs även andra bloggares åsikter om Vår, natur, Arjeplog

Brytningstid

Vi är i lappmarken och det är påskhelg. Vi bor i ett litet, men avlångt land. Medan våren är långt framskriden i söder ligger snön meterdjup runt vår stuga. Vintern är dock på väg att släppa sitt grepp. Det är en annan luft och älvfåran har mörknat påtagligt. Här smyger förändringen på innan vårens explosivitet når dessa breddgrader.

Om ett par veckor ligger sångsvanarna i den breda råk som bildas i älvens mitt och rödvingetrasten sjunger ikapp med koltrasten.

Det vita snöljuset är starkt trots dagens mulenhet. Ännu kan vi blicka in i kaminen och låta oss tina upp av dess värme. Ännu en tid kan vi blicka ut över den vita naturens långsamhet. Jag gillar denna långsamhet och brist på påtaglig dramaturgi. Balsam för själen, balsam för tankar som emellanåt snurrar alltför fort.

Läs även andra bloggares åsikter om Vår, snö, stillhet, Arjeplog

Luftslottet

Tord tipsade på en tänkvärd artikel ur DN. Klicka här och du får del av klart intressant läsning.

Trots många mörka moln i horisonten önskar Nordlig utpost sina läsare en skön och avkopplande påsk.

Platserna 3 - Ganjaureudden

Uddjaures markör i sydost som egentligen har ett mycket mer svåruttalat samiskt namn. Detta är den vindpinade udden som får ta emot den nordvästliga fjällvinden som innan den når land har tagit sats flera mil över den sjö som närmast kan likas vid ett innanhav.

Det finns nog ingen plats i naturen som har fått så många besök av mig genom åren, sommar som vinter, vår som höst. Det finns nog få platser som erbjuder sina besökare sådana stora kontraster som denna udde. Här kan du mötas av en öronbedövande tystnad den ena dagen för att få ta spjärn mot en ylande lynnig vind nästa. Platsens avskildhet ger möjlighet för mer eller storslagna möten. Lavskrikor som pockar på uppmärksamhet, jaktfalken som ryar i när jag kommer allt för nära boplatsen, smålomar som sjunger vid islossningen och den gamla havsörnen som sveper över trädtopparna. Dessa upplevelser är olika enskildheter efter otaliga besök på platsen, men alltid finns det något som väcker min uppmärksamhet när jag efter vandring slagit mig ner med kaffekoppen och skrivarboken.



Platsens kärvhet och gammelskog inbjuder till en stillhet och ödmjukhet inför allt detta vara som jag bara är en försummande liten del av. Att besöka Ganjuareudden är ett litet besök i det eviga. Liv och död ges tydliga spår här. Allt är förgängligt, även här, men naturen bär på ett speciellt vemod och långsamhet på denna plats. Kanske är det just detta jag uppskattar mest, eller så väcks något större inom mig som med ord inte låter sig formuleras, vem vet….

Läs även andra bloggares åsikter om Natur, stillhet, Arjeplog, Norrbotten

Luleå, Stadsfjärden kl 17.10.

Så blev det plötsligt tyst... Jag tar en kortare skidtur på stadsfjärdens is. Det är middagstid och solen har hunnit gömma sig bakom en tilltagande molnighet.

Jag tar mig fram i makligt tempo och stannar till en kortare stund vid en av isbilvägarna till Gråsjälören. Jag blir då varse hur tyst det kan vara i närheten av en stad vid middagstid. Dagens alla skotrar är borta. Kvar är bara myllret av alla skoterspår. Inte en människa så långt jag kan se. För ett par timmar sedan var de säkert hundratals. Det som bryter den kompakta tystnaden är några kråkors närvaro som tar för sig av människornas kvarlämnande överflöd, ett lågmält muller från järnverket och bruset av mitt blodomlopp.

Den enkla stunden växer i storlek. Precis när jag ska vända hemåt ger en trumpetande sångsvan sin hälsning under sitt sökande efter någon öppen vattenspegel.

Det finns bara ett ord som beskriver denna enkla stund - tacksamhet.

Läs även andra bloggares åsikter om Luleå, tystnad, stillhet

Älvsbyn...

…är också känd under det turistiskt lockande ”Norrbottens pärla”, eller som det fjärde benet i det Norrbottniska nav som brukar kallas fyrkanten där Älvsbyn är minstingen bland tre mer eller mindre framgångsrika städer.

För svensken i gemen är nog Älvsbyn mest känt för husfabriken Älvsbyhus. Inte oväntat är nästan alla hus i Älvsbyn just Älvsbyhus. Den lite mer allmänbildade vet också att nära hälften av det bröd vi äter kommer från Polarbröd i Älvsbyn. Älvsbyn är därmed med sina industrier nära förbunden med naturen i form av bräder i olika former och vinklar och spannmål från Sveriges bönder.



En för mig okänd kunskap är det starka grepp frikyrkorna har om Älvsbyn. Det frisinnande Västerbotten verkar ha hittat en liten kil i nedre delen av Pite älvdal som knappast går att känna igen i övriga Norrbotten. I Älvsbyn finns inte mindre en 5 aktiva församlingar. Inte illa i dessa sekulariserade tidevarv i en så liten kommun.

Vissa tycker nog att frikyrkligheten har haft sina sidor. För många Älvsbybor skulle det nog vara oförskämt att förknippa den Norrbottiska pärlan vid en stark alkoholhaltig vattenliknande dryck som i folkmun brukar kallas för pärla. Det var tydligen en lång strid och ett hårdnackat motstånd innan Älvsbyn till sist fick sitt systembolag och i det lilla samhället fick man inte avvika allt för mycket från den präktiga normen.



Som en balans på präktigheten har den lilla kommunen begåvats med inte mindre än tre behandlingshem för missbrukare. En ny tid kräver en annan öppenhet och man kan ju dessutom alltid undra vad som pågår när Korskyrkan bjuder in ungdomarna till Café cross…

Läs även andra bloggares åsikter om Älvsbyn, frikyrkor, Norrbotten

Ugglor på tur

Igår var det dags för en av Nordlig utposts största upprepningsklassiker, ugglelyssningen invid Kvavaträskberget med min följeslagare Dan.

Vår ugglelyssning följer naturligtvis ett likartat mönster varje år. Det som varierar är vädret, datumet och innehållet i våra samtal.

Vi träffas vid vägbommen klockan 19.00 där skogsbilvägen tar vid. Här vidtar vår vandring alternativt skidtur (beroende av snöförhållandena) till skogkojan ”Stallet”. I lugnt tempo tar vi oss fram längs vägen. Med jämna mellanrum stannar vi upp, lystrar och lyssnar efter någon spellysten uggla. Vid 99 fall av 100 är det fullkomligt tyst, bortsett från någon skällande hund i fjärran eller klucket från våra termosar. Så pågår det tills vi når kojan efter ungefär en timme.



I år var det ypperliga förutsättningar för ugglelyssning, alldeles vindstilla, någon minusgrad och nymåne över en allt klarare kvällshimmel. Här är det dock naturen som ger och tar. Denna kväll tycktes ugglorna inte alls vara på spelhumör. De två lyssnarna påverkades inte mycket av det, tvärtom, den ombonade skogskojan gör varje lyssnare på gott humör i takt med att kaminens sköna värme omslöt oss. Det goda samtalet spred sig och kvällen övergick till slut till natt. Vi tyckte nog att vi sa kloka saker i smått och stort. Ugglan brukar ju symbolisera klokskap och vishet. Om detta är sant återfanns åtminstone två ugglor invid Kvavaträskberget denna vackra vårvinterkväll.

Läs även andra bloggares åsikter om Ugglor, fåglar, stillhet, vänskap