onsdag 31 mars 2010

Någonstans i Sverige 2


Hotell Kramm

Jag sitter på bussen på väg till Kramfors. Jag är förutom chauffören länge helt ensam i bussen. Chauffören oroar sig för ett dieselläckage. Det är mörkt och kallt ute och jag kan bara hoppas att bussen rullar hela vägen. I Lunde stiger en ung flicka på. Hon gnolar halvhögt på en sång och sprider lite värme. Busschauffören som är av det kundorienterade slaget kör mig nästan fram till hotellet trots avsaknaden av hållplats. Den lilla staden ligger inbäddad i sin tystnad och inte en människa syns till. Jag får vänta en väl tilltagen stund innan receptionspersonalen visar sig och jag får mitt rum. Tar mig sedan ner till hotellets restaurang och bar. Där finns alla människorna av mestadels ung årgång. Ett vimmel av röster av utländskt ursprung fyller restaurangen. Det pågår tydligen en ungdomsturnering i tennis i Kramfors. Så här på kvällen summeras intrycken över hamburgare med pommes och en cola. En äldre man äter skyndsamt sin á la carte med dryck och avlägsnar sig.

Natten sänker sig någonstans i Sverige. Platsen heter Kramfors.


Kramfors centrum vid lunchtid

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 27 mars 2010

Någonstans i Sverige

Jag sitter på ett gammalt anrikt café i Sundsvall i väntan på att tåget ska ta mig vidare. Jag är lite uppvarvad av de senaste dagarnas arbete. Lika uppvarvade verkar småbarnsföräldrarna med sina barn vara och alla de tonåringar som låter mobilerna gå för högtryck.

Så ser jag en äldre man som redan har suttit på caféet en god stund. Han sitter där med finkavajen och stärkskjortan och utstrålar vila och harmoni med sitt tillstånd och vänliga blick över skeendet. Hans behagliga stillhet smittar av sig och efter en stund är jag betydligt lugnare. Denna sorts människor som utstrålar denna frid ser man sällan i stadsmiljöer numera. Den äldre mannan är som urklippt ur en historiebok och ger en vink om en annan tid då det var något stort att gå på café. Den äldre mannen bär verkligen sin historia med en stor värdighet.

När jag bryter upp sitter den äldre mannen fortfarande lugnt kvar. Vandringen mot centralstationen i snögloppet och snålblåsten går med lugna och lätta steg.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 23 mars 2010

Klassfest



När Per-Erik ringde mig och sa ”Johan du kommer väl på klassfesten?”, just då blev den där opersonliga festinbjudan jag tidigare fått plötsligt personlig. Jag bestämde mig att slå följe, trots att det är 77 mil till uppväxtstaden Gävle.

Jag har hört en del dessa tillställningar, om hur de kan urarta och bli rent av pinsamma. Jag visste med andra ord mycket lite av jag skulle möta när jag trädde in på Hotell Winns pub i lördags.

35 år gör en hel del med våra liv, men de flesta av gör nog vårt bästa för att förvalta och förädla det på bästa sätt.

Vilken kväll det blev. Om det nu överhuvudtaget fanns någon nervositet så blåste den raskt bort. Vilken energi och vilka härliga människor. Jag vet att en del lärare tyckte vi var riktigt jobbiga, men sammanhållningen inåt var det aldrig något fel på. Det märktes verkligen denna kväll. 35 år av åtskillnad snuddas om så bara för en stund ut.

Hoppas det inte dröjer 35 år till nästa tillfälle. Jag misstänker att uppslutningen inte riktigt blir lika stor då….



Läs även andra bloggares åsikter om ,

onsdag 17 mars 2010

En oväntad händelse

Oväntade händelser räknar man aldrig att de ska inträffa, just därför att de är så oväntade och helt oförutsägbara. För någon dag sedan var jag med en just sådan händelse. På min arbetsplats där fortfarande mycket är rörigt och inte har funnit sina former satt jag och en kollega och planerade vårt arbete. Helt plötsligt rasade delar av innertaket på mitt tjänsterum ner hårfint nära kollegan. Vi tittade båda förvånade på varandra och hade svårt att tro på det vi hade sett. I en som vi trodde helt trygg kontorsmiljö kunde en arbetsplatsolycka inträffat om någon av oss fått gipsblocken över sig.

Hur kunde då detta ske undrar en vän av ordning. Kanske det inte är så konstigt. Vi lever i en tid där det allt som oftast talas om att arbetet ska genomsyras av god kvalitet, samtidigt som både varor och tjänster (och byggen) många gånger är av allt annat än god kvalitet.

Jag använder aldrig cykelhjälm, men det kanske är läge att köpa en hjälm innan jag kommer tillbaka till arbetsplatsen på måndag.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

söndag 14 mars 2010

Tidsbristen



Jag sitter på en hamburgerrestaurang och hör hur två människor i övre medelåldern bekymra sig över att tiden inte räcker till. Det tycks vara ett fenomen i tiden. När människor som har lämnat familjelivets alla plikter bakom sig och egentligen har all tid i världen att förvalta sin tid efter eget tycke.

Egentligen har många av oss en ocean av tid. Det handlar om hur vi förhåller oss till vår allas utmätta tid. Kanske är det så att kunskapen finns om att tiden just är utmätt och rinner ifrån oss som gör att vi jagar på för att fylla den med så mycket som möjligt.

Visst går det att se den upplevda tidsbristen som en av välfärdssamhällets baksidor. Ofast är det de som har mesta av det goda som klagar mest på den upplevda tidsknappheten.

Resultatet – alla som jagar efter sin tid jagar förgäves. Detta att skynda från det ena till det andra tappas det mest väsentliga – kontakten med oss själva. Kanske kan det t o m vara så att allt detta rusande bottnar i att många inte vågar stanna upp. Har man rusat länge nog kanske insikten om vad man har förlorat gör att det är enklare att rusa vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 11 mars 2010

Rut-avdraget

Då drar det ihop sig till valrörelse igen. Det märks. De stora frågorna på såväl internationell som nationell nivå får ge vika. Snuttefieringen är påbörjad. En liten sak som tycks bli en stor valfråga är Rut eller ”pig-avdragets vara eller icke vara. Vad man nu än tycker om denna politiska reform så tycker jag frågans dimension på den politiska dagordningen nu är bortom sans och förnuft. Det är väl bara någon politisk skandal typ Toblerone eller någon politiker som har besök en bordell som skulle kunna matcha Rut.

Det är futtigt och kanske säger en hel del om det politiska samhällsklimatet idag. Ett fattigdomsbevis tycker jag, varken mer eller mindre.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 9 mars 2010

Dagens bild: Utan toppkänning



Somliga är stora, men når ändå aldrig toppen....

Läs även andra bloggares åsikter om

fredag 5 mars 2010

Kronans droghandel

Detta är namnet på en av de nya aktörerna på apoteksmarknaden. Nu är det tydligen droger och inte längre mediciner som ska säljas. Överförskrivningen av mediciner ges en större legitimitet och allt tycks tillåtet i denna hyllade avregleringens tid. Jag begriper inte varför ett apoteksbolag tillåts att heta så. Vad saker kallas har sin betydelse och på vilket sätt vi uppfattar innehållet.

I min värld finns det fortfarande bara en legitim aktör som säljer droger - Systembolaget. Kunde det inte få vara så?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 2 mars 2010

Havet



Havet är livets vagga och den öppna plats som ömsom fyller oss med ro och glädje, ömsom rädsla och fruktan. Havet bjuder på alla typer av tillstånd, alltifrån den spegelblanka stiltjen till den våldsammaste storm.

Kanske vår längtan till havet öppnar dörrar till oss själva. Havet liksom vi är lika ombytligt som livet självt. Kanske är det så att havet hjälper till att upprätta en kontakt med oss själva. Det är lätt att komma till denna slutsats när jag står och blickar ut över Atlanten, medan andra väljer att oförskräckt kasta sig ut i vågorna.

Vi möter havet på olika sätt, men på något sätt berör det oss alla.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,