Mot en lång helg

Imorgon gör jag sista arbetsdagen på ett tag. Så här under årets mörkaste tid tar jag mig en bra bit söderut mot ett ljusare landskap. Jag ser fram emot fina dagar med sol, värme, god mat och  dryck, men även längre vandringar i det omgivande landskapet.

Oavsett vad vi väljer att göra under de långa helgerna som står inför dörren är det viktigt att det blir tillfälle för vila, reflektion, återhämtning och möten med de vi tycker om. Tillvarons ekorrhjul tenderar att gå allt fortare och det är lätt att tappa fotfästet.

Molnen som hopar sig längs med horisonten är inte heller av det ljusa slaget, ett Europa i gungning, en tilltagande främlingsfientlighet och det allt mer överskuggande klimathotet som i värsta fall kan sätta punkt för allt.

Oavsett om vi firar jul i ett mörkt eller ljust yttre landskap är det viktigt att vi låter vårt eget ljus leda oss, samtidigt som vi inte räds det mörker som alltid finns i ljusets skugga.

Skön musik är bra "hälsokost" för själen. Som julskiva rekommenderar jag starkt Bill Fays "Life is people". Det är återhållsam skön musik med tänkvärda texter när det är som bäst. Har nu tillgång till Spotify klickar ni på länken till höger, lägger er i Soffan  och njuter av tonerna.

Ha en skön helg, konsumera mindre och var mer!

Läs även andra bloggares åsikter om jul, vila, ljus, mörker, människor, gemenskap, musik, Bill Fay

Bara en bild...

Ibland säger en bild mer en 1000 ord brukar det sägas. Bra konst gör just detta med betraktaren. Konstnären Victoria Andersson som just nu ställer ut i Luleå konsthall arbetar med textil på ett för mig nytt sätt.

Betrakta bilden ovan. I min föreställningsvärld blir den råvaruproducenten Norrbotten personifierad. Kvar blir till slut tystnaden, tomheten, kalhygget och det lämnade älgtornet sedan alla har flyttat söderut.  Det här är konst som väcker tankar och känslor. Jag blir på samma gång både upprymd och vemodig.

Gå och se, du har hela långa julhelgen till förfogande...

Läs även andra bloggares åsikter om konst, Victoria Andersson, bilder, Norrbotten, Luleå konsthall

Way Out West 5 - på hemväg

Nöjda resenärer på väg hem

Allt har en början och ett slut. Tre fullmatade dagar med musik, kultur och umgänge var över. På ett morgonöppet café tog vi oss en stadig frukost inför den kommande hemresan och summerade intrycken.

Jag kände mig ganska upprymd inombords och hade blivit lätt förälskad både i festivalen och i staden Göteborg. Tänk att så många människor är glada här i Göteborg konstaterade vi många gånger under dessa dagar. Det något helt annat än den våg av stress och trötthet som jag ofta möter när jag kommer till Stockholm. Två stora städer med väsensskilda ansikten, helt enkelt.

På taxiresan mot flygplatsen pratades också om festival och festivalminnen. Många har minnen man gärna vill förmedla. Här var det taxichauffören som minns Roskilde för länge sedan.

Tre trötta, men glada herrar väntade på flyget. Vi konstaterade utan reservationer att det har var den bästa gången. Visserligen den första, men likväl den bästa! På återseende Göteborg och Way Out West…

Läs även andra bloggares åsikter om musikfestivaler, resor, människor, Göteborg

Way Out West 4 - musik och människor

Bon Iver

Under dagarna tre gjorde vi en musikalisk resa, smakade av den större staden och blev väl omhändertagna av Svens söner. Där fanns plats för gemenskap men även för egna utflykter. Något som passar solitärer som oss. Att i detta format försöka ge sig på ett försök att recensera musiken är en hopplös och alldeles onödig uppgift. Jag kan bara konstatera att musiken är stor och kan binda samman och fängslar många. Utan de musikaliska uttrycken stadd i ständig utveckling skulle världen vara en mycket fattigare plats att leva på.

Under dagarna kunde jag höra det mesta. Festivalen blandade lite äldre musik där sådana som jag kunde känna mig trygg med nyare musikaliska influenser. Ett bestående intryck var trummans allt större dominans i det nya. Spännande och medryckande.

 

Att vara på festival kräver sina tribut. Det gäller att göra sina musikaliska val med omsorg och ibland pausa. Alla intryck måste få tillfälle att sjunka in och en del av livets nav, d v s maten togs helst på annan plats än på festivalområdet. Gyllene Prag blev en favorit och gatuköket Creperiet var inte så dumt.

.
 Bob Molde

Staden om dagen kunde vara Götaplatsen och några studenters pingisspel på en innergård. Staden om natten orginalgubbarna på puben och en clubspelning med Bob Molde. Därefter trötta ryggar som behövde vila…

Läs även andra bloggares åsikter om musikfestivaler, resor, människor, Göteborg

Way Out West 3 - orientering och hemvist

Utsikt från Anders balkong

För Sven är Göteborg lite av ett andra hem. För oss andra en plats att hitta sina nya orienteringspunkter i. Med trygg hand lotsade Sven oss till sonen Anders bostad inte långt från Slottsskogen och festivalområdet. Anders bjöd på korv och makaroner och förmedlade en nostalgisk bild av det folkhem som var och samtidigt en symbol för enkel manlig gemenskap.


 Björn för en stund försjunken i böckernas värld i källarlägenheten

 Sven skulle sova i sonens lägenhet och hans familj. Jag och Björn orienterade oss i husets källarlägenhet. Ett enkelt möblerat rum med bäddsoffa och matbord. Inget överdåd och här kände vi oss snart hemma.


 En del av festivalområdet i skymningen

Solen flödade när vi vandrade mot festivalområdet. Snart var vi många, ja, väldigt många. När vi närmade oss entrén gick vi i ett hav av människor, de flesta yngre, men även en del medelålders och äldre. Det kändes tryggt.

Till slut varr vi 27000 besökare. En ovan situation för en solitär som jag. Trots den bitvisa trängseln kunde jag snart hitta mycket av lugnet och friden. Detta var en plats för musik. Alkohol och andra droger hade en undanskymd plats. Här möttes vi av många leenden och glada tillrop. Det var välordnat och genomtänkt i minsta detalj. Då till och med toaletterna var fräscha var det upplagt för en fest utöver det vanliga.

Läs även andra bloggares åsikter om Way Out West, musikfestivaler, människor, Göteborg

Way Out West 2 - resan

 Götaplatsen

Våra respektive uppgifter och ansvar inför resan var klart definierade. Jag var väderoraklet som skulle hålla koll på vädret, Björn musikoraklet som skulle lotsa oss fram mellan spelningarna. Sven som kunde geografin efter en rad av Göteborgsbesök sedan tidigare skulle ge vägledning vid de fysiska förflyttningarna. Våra roller var tydliga. Det kändes tryggt.

Det fanns både förväntan och lite oro hos oss den arla morgon vi gav oss iväg. Skulle kommunikationerna fungera? Vi vill inte gärna bli sena till festivalen. Som norrbottningar är vi både tålmodiga och luttrade och vet att kollektivtrafik och då speciellt tåg inte är att lita på. Men, nu bar det av mot söder och all denna lilla oro som fanns förklingade bit för bit. När vi nått vårt första stopp Arlanda, kom Sven på den smått geniala idén att vi skulle åka Arlanda express istället för taxi till Stockholms central. En liten sak kan tyckas, men Björn gillar att åka taxi och är ovan tåget. Det som avgjorde saken var att vi fick mängdrabatt på Arlanda express. Det skulle rent av bli billigare än taxi och det tillfredsställde väl den snåla sidan av våra karaktärer.

 
 Enkel lycka

 Stärkta av en lyckad reseinledning tog vi oss en kaffe och bulle på Stockholms central. Nu var vi ute i den stora världen. Än mer uppspelta kände vi oss på tåget mot Göteborg. Samtalet flödade så till den milda grad att en konduktör vänligt, men bestämt tillrättavisade oss, vi satt nämligen i en tyst kupé. Ett par timmar senare anlände vi till Göteborg, fyra minuter före tidtabell! Vi återkom gång på gång hur bra allt hade fungerat, men så är vi också tre män i medelåldern som trivs med ordning och reda. Efter denna inledning kunde allt bara bli bra.

 
I väntan på spårvagnen

Nu väntade det stora musikäventyret bortom hörnet!

Läs även andra bloggares åsikter om Way Out West, musikfestivaler, resor, människor

Way Out West - också en resa

Nu när vi är på väg mot årets mörkaste tid och den isande vinden härjar fritt är det inte för inte att jag gärna ser tillbaka på den sommar som var. Jag, Sven och Björn brukar göra våra resor. Oftast är de fysiska förflyttningarna inte så långväga. Ett par helger om året är det långhelg i någon stuga, annars kan det vara någon fin plats i naturen nära till eller helt enkelt en filmkväll. Våra resor är oftast mer av det inre slaget där vi möts i det aldrig sinande samtalet kring kulturen i alla dess former och relationer människor emellan.

Då Sven har två av sina söner boende i Göteborg introducerade han i våras försiktigt om vi var intresserade att slå följe parkfestivalen Way Out West. Björn som är det stora musikoraklet av oss tre var snabb att haka på stärkt av vissheten att några av hans musikaliska favoriter skulle spela vid festivalen. Jag behövde som vanligt lite betänketid. Min senaste festivalerfarenhet  hade ju 31 år på nacken, Roskilde 1981. Kunde jag nu som femtio plus ladda om?

Döm av Björns och Svens förvåning blev betänketiden kort. En sen kväll i maj satt vi och bokade alla biljetter. Redan då låg där en förväntan av det större slaget i luften. Framöver ska du i bloggen få följa oss på den för oss stora resan till festivalen och metropolen i söder, Göteborg, färgsatt genom mina glasögon.

Välkommen till en annorlunda resa!

Läs även andra bloggares åsikter om Way Out West, musikfestivaler, människor, resor

Israel, Hamas och freden

För några dagar sedan lades än en gång stridsyxorna ner, om än tillfälligt, i denna till synes olösliga konflikt. I mitt tillbakalutade tillstånd i en fredlig del av världen är det lätt att bara slå dövörat till när våld och död från denna region åter är förstasidesstoff i tidningarna.

Vi vet att konflikten kan eskalera från det provinsiella till en storkonflikt med oanade konsekvenser, men likafullt är det svårt att känna engagemanget. Idag är det inte lika lätt att helhjärtat bara ta ställning för palestiniernas sak. Detta folk är fortfarande lika klämda och utsatta, men med ett allt mer brutalt och fundamentalistiskt Hamasstyre blir blir helheten mer komplex och svårare att ta ställning till. Det palestinska folket lider både av ett yttre förtryck från Israel som ett inre från sin egen regim. Genom att regelbundet skicka raketer till Israel och uppvigla till våld lyckas Hamasregimen uppvigla ett enkelriktat hat mot Israel, ett hat som i lika stor utsträckning borde riktas mot Hamasregimen.

Jag märker en attitydförändring på glid även i olika presskommentarer kring denna konflikt. Från att ha varit mer välvilligt inställda till Palestina, riktas nu uppmärksamheten allt mer på Hamas övervåld än Israels. Kanske det så som de fundamentalistiska krafterna inom Hamas vill ha det - spela ut sin religiöst präglade övertygelse allt mer riktad mot västvälden väl medvetna att de har Irans fulla stöd. Vilket drag som blir nästa i detta blodiga sckackspel återstår att se...

 Läs även andra bloggares åsikter om Mellanöstern, Palestina, Israel, Hamas, politik, konflikter, religiös fundamentalism

4 grader...

 Så har det hänt igen. Ledande forskare varnar om den eskalerande klimatförändringen. Tidigare pratade man om en global temperaturökning på 2 grader inom en inte alls så avlägsen framtid. Nu är det värre än så, gör vi inte omedelbara förändringar vad gäller livsstil och utsläpp i atmosfären, tyder allt på att temperaturstegringen snarare blir 4 grader.

Jag får ofta hör att vi ska tänka positivt och se möjligheterna istället för att grotta ner oss i problem. Visst kan det vara så i det lilla livet mellan du och jag. I mitt arbete försöker jag stödja människor att se möjligheterna och ta makten över sina liv, ibland med lyckat resultat. Men när det gäller att tänka stort och globalt blir det där med positiva och nödvändiga förändringar mycket svårare, då det finns så mycket okunniga och giriga krafter som inte vill se. Trots att vi borde veta att de stora klimatförändringarna som kommer leder till att livsbetingelserna för många människor på Jorden kommer att bli omöjliga. Dagens flyktingströmmar kommer att vara en lätt västanfläkt inför det som kommer och de konflikter som uppstår törs jag knappast tänka på.

Här blir det svårt att tänka positivt. Det land (USA) som släpper ut mest koldioxid per capita lever fortfarande mest i förnekelse. Kina som totalt släpper ut mest lär å sin sida inte göra något förrän USA på allvar ändrar attityd i klimatfrågan. Det är ett groteskt spel som pågår med Jorden och mänskligheten som yttersta insats.

Det sista som överger oss är hoppet. Med den lilla fåfänga som jag bär med mig försöker hålla hoppets låga levande. Vad annars kan jag göra?

Läs även andra bloggares åsikter om klimatförändringar, människan, politik

Om en kampanj...

Norrbottens Kuriren har i dagarna dragit igång kampanjen " Ett Norrbotten för alla". En vällovlig ansats i efterdyningarna av Sverigedemokraternas klavertramp. I gårdagens tidning efterfrågades 50 norrbottningar om deras inställning till kampanjen. Alla utom en var positiva. Hade jag fått en mikrofon och en kamera framför mig hade jag också givit ett oreflekterat positivt svar, vem vågar något annat?

Jo, en vågade, Hans Gunnarsson, en Bodensare känd från TV som tycker att kampanjen är styrd och ensidig. Idag känner sig Gunnarsson utpekad och går i svaromål.

Jag har ingen aning vad Gunnarsson tycker om invandrare och invandring, men jag tycker att han sätter fingret på något viktigt när han menar att kampanjen i själva verket kan gynna Sverigdemokraterna.

Bygger vi kampanjer där alla fördomar och vardagsrasism förtigs och göms undan är vi farligt ute. Jag menar att vi trots allt fortfarande lever i ett land som är ovanligt tolerant mot det nya och för oss främmande, men frågan är för hur länge? Det en integrerande kampanj egentligen borde handla om är hur vi återupprättar ett jämlikare samhälle där alla får plats, såväl svenskar som invandrare. Vi lever i en tid där orättvisorna inom vårt land blir allt större. I en sådan situation göds främlingsfientlighet och rasism. Det kan ingen kampanj i världen ändra på.

Det största hotet är inte några tokiga Sverigedemokrater med järnrör, utan en orättfärdig politik som ställer allt fler utanför....

Läs även andra bloggares åsikter om Norrbottens-Kuririren, kampanjer, Sverigedemokraterna, rasism, orättvisor

Skellefteå

 För en tid sedan var jag i Skellefteå, staden mellan städerna utmed norra Norrlands kustland. Med de andra städerna menar jag förstås Umeå och Luleå som till skillnad från Skellefteå ofta omnämns i media.

Skellefteå som trots att kommunen är lika stor Luleå är det oftast tystare om, trots att den befinner sig i det s.k. guldriket och två av våra nu levande författare, Torgny Lindgren och Per-Olof Enqvist, är uppväxta i kommunen. Varför det har blivit på det viset går det bara att spekulera över, kanske avsaknaden av behov att vilja framhäva sig. Ingen skrytsamhet alltså, utan man litar på sin egen kraft och växande lite i skymundan.

I Skellefteå håller de takten säger en Pitebo som under sin ungdom hellre åkte till Skellefteå än Luleå för att dansa just p. g .a. skelleftebornas bättre taktkänsla på dansgolvet.

Den som regelbundet åker bil efter den långtråkiga och till synes eviga sträckan mellan Umeå och Luleå får alltid tillfälle att stanna upp i Skellefteå oavsett vad man tycker om det. Här går fortfarande E4:an rakt genom staden och de många rödljusen ser till att genomfarten går i snigelfart.


 Lokaltidningen

När jag gör en kortare vandring genom staden i novembermörkret möts jag både av ett myllrande folkliv, leende ansikten och en stad med en viss karaktär. En stad i norra Norrland kan fortfarande utvecklas trots avsaknaden av Universitet och Facebooks serverhallar....och störst behöver inte alltid vara bäst.

Läs även andra bloggares åsikter om Skellefteå, städer, Norra Norrlands kustland, utveckling

Se november

Jag tillhör inte den stora skaran som ser november som årets tråkigaste månad. Jag har svårt att värdera månader och årstider överhuvudtaget, de är en del av det naturliga kretsloppet. Förändringar som vi får anpassa oss och förhålla oss till.

Istället för att bara se mörker, väta och elände vill jag se denna tid som en möjlighet att ta det lugnare. En tid för reflektion och återhämtning.

Jag läste idag i morgontidningen om ett tips att "uthärda" november. Skribenten skulle ägna helgen åt shopping, bo på hotell och äta på restaurang. Kanske ett lovvärt tips för den rike och de som gillar en mer artificiell livsföring. Min mening är inte att moralisera, men att inte vilja se den årstid som den är är att som jag ser det ett fåfängt sätt att trycka bort den.

Men, vi lever i en konsumistisk tid som får sitt klimax kring jul. Genom att fjärma sig natur och årstid, menar jag att vi bara förstärker vår nedlåtande attityd till den.

En annan ödets paradox är ju just att vår ohållbara livsstil bidrar till växthuseffekt och klimatförändringar. I vårt fall handlar det dessutom om ännu mer regn och väta i november i klimatförändringarnas spår.

Se istället november som möjligheter till goda samtal, läsa böcker som väntar på att bli lästa och lyssna på den musik du gillar - och du, ta på dig lämpliga kläder, gå ut, det finns alltid upptäckter att göra...


Läs även andra bloggares åsikter om november, årstider, attityder, människan, klimat

De stora ögonblicken

Ögonblicken är viktiga, nuets sötma och glädje som så lätt bara passerar om man inte stannar till. November ger sällan mersmak, en lätt missuppfattad månad som av de flesta förknippad med väta, gråfärger och ett allt mer tilltagande mörker. Men, var vore livet utan årstider och nyanser.

Varje månad och årstid har sin skönhet, även om denna tid bjuder på mer sparsmakade upplevelser Då och just då kan dessa nuets korta vackra upplevelser bli starkare. Idag när jag i den tidiga skymningen kommer ut till havet vill jag snabbt ner till stranden och vattnet.

Helgen lovar lågtryck och regn, men i nuet är denna gråa färg avlägsen. Novemberhavet, lugnt intill infrysningens gräns med himlens färger i samklang är lycka. Lycklige är den som kan uppleva denna lycka. En av dessa lyckliga är just jag...

Läs även andra bloggares åsikter om ögonblick, skönhet, november, årstider

Mörker och ljus i Allhelgonatid

Jag gör en kort vandring i den mörka skogen. Den som är hemfallen åt mörkerrädsla håller sig helst inomhus vid denna tidpunkt. Nu låter jag inte fantasierna rusa iväg. När förnuftet talar så säger det att det finns få tryggare platser än denna.

Det är kväll i allhelgona, det är gastarnas natt. Skuggorna lever sitt eget liv av ljuset från min pannlampa. Mystiken förstärks av den täta dimman. Grankvistarna rör sig oroligt, men där finns ingen, utom jag och hunden Sigge.

Men, himlen är inte svart, snarare rödskimrande, som om det vore ljuset från SSAB i Luleå. Nu är det bara så att Luleå ligger 25 mil härifrån. Snart får jag svaret. På Helges holme är elljusspåret upplyst trots det dåliga skidföret. Förstärkt av dimman ger det ett återsken som det vore från den stora staden.

Jag har just påbörjat läsningen av Po Tidholms bok ”Norrland”, som handlar om exploateringen av min landsända. En stor del av skogarna även i denna trakt har skövlats och sjöarna har fått sin naturliga strandlinje förstörd via dämningen. Stat och bolag tog det mesta, men bygden fick i alla elströmmen, tänker jag när jag ser Helges upplysta holme.

Jag vandrar hem till mitt eget ljus och välkomnas av bastulampans sken.

Läs även andra bloggares åsikter om mörker, ljus, Norrland, Po Tidholm

Betraktelse i Allehelgonatid

Under helgen har jag varit ensam i stugan i Lappmarken. En alldeles utmärkt plats att klä av sig vardagens ok och den ljudmatta den moderna mänskliga tillvaron ofta omges av. Att bege sig ut i stugan så här års är att bege sig ut i det stora mörkret för att finna ljuspunkter och hopp. Landskapet har gjort sig redo för vinter, även om den riktiga vintern inte riktigt vill infinna sig ännu. Isen är bitvis vattenfylld efter nattens regn och den snö som tidigare fallit har krympt ihop ansenligt. Jag finner även en skönhet i denna lätt gråmelerade ton. Jag lyssnar till en lätt vind bland träden och får påpassligt sällskap av lavskrikorna vid min korta skogsvandring.

Allhelgona är den helg då vi tänder ljusen för de som lämnat oss. Läser en artikel i DN att många människor idag inte låter förnya de bortgångnas gravplatser efter de första 25 avgiftsfria åren. Även döden tycks vara utmätt och flyktig i en tid där allt ska gå allt fortare och upplevas, många gånger fjärran de bortgångnas platser. Det tycks finnas allt mindre plats för en livets självklarheter, döden. Jag tror inte döden bryr sig. Hur fåfängt människan än klamrar sig fast vid de ytliga sidorna av livet återstår ändå döden, förr eller senrare

 I stugans tystnad och naturens vintervila kan jag känna lite av dödens närvaro. Den gör mig inte rädd, möjligen lite nerstämd, men mest vilsam. Det är en alldeles utmärkt plats att sluta sina dagar på den dag timglaset är tomt.

Läs även andra bloggares åsikter om Alla helgons dag, döden, livet, vila stillhet, natur

Storebror ska välja president

Storebror på andra sidan Atlanten har det jobbigt just nu. Naturkrafterna har än en gång visat sig på den ilskna sidan  och visat att människan är och kommer att förbli liten i förhållande till den värld hon befolkar. Till skillnad från förra gången det blåste hårt (New Orleans) har den nuvarande presidenten visat engagemang och deltagande, men så är det ju presidentval snart.

Jag borde bry mig och vara engagerad precis på det sätt media är, men det mesta jag känner är en lätt resignation inför detta spektakel. När det begav sig förra gången kände jag mer upplyft av utgången och närde vissa förhoppningar om den utlovade förändringen. Nu har jag blivit allt mer förvissad att en person, trots de bästa intentioner aldrig kan åstadkomma några grundläggande förändringar.

Barack Obama må ha de bästa idéer, men med ett valsystem, kongress och representanthus som har gjort sitt bästa att sätta krokben för honom har Obama fått kompromissa bort det mesta som andas förändring.

Nu hoppas jag trots allt att Obama blir omvald, allt annat vore sämre för oss alla och moder Jord. Kanske Obama vågar prata miljö och klimatfrågor efter en möjlig valseger. Hans religiöse huvudmotståndare lär nog aldrig göra det. Han litar väl till att Gud fixar allt eller kanske höjer den intellektuella nivån likt en annan högerkristen ledare som skyller orkanen på de homosexuella...

Läs även andra bloggares åsikter om USA, presidentval, Barack Obama, klimat, Orkaner

Mot höstens slut

Under helgen bytte hösten skepnad. Från att ha varit trist blöt och grå blev den plötsligt klar och kall. Efter flera milda och fuktiga höstar finns nu möjligheterna till en mer normal tingens ordning. Lugna vindförhållanden i kombination med många minusgrader nattetid gör att vattendragen snabbt kan frysa till. Tillfrusna vattendrag och vältjälad mark påskyndar vinterns ankomst.

I helgen mötte vi scenförändringen ute vid kustbandet. Det lugna havet är som balsam för själen. Löjfisket håller på att avslutas och de kvarvarande måsarna blir allt färre. Däremot är det gott om talgoxar som provianterar inför vintern och i skogen hörs domherrarna, en vinterns budbärare.

Den soliga dagen går mot sitt slut. När solen gått ner äntrar en ännu ganska  skir månen scenen. Det är absolut stilla. Vi går mot en kall natt, men det öppna havet kommer ännu en tid vara en fröjd för ögat...



Läs även andra bloggares åsikter om höst, havet, Norrbottenskusten, klimat 

Den gamla skogen

 Intill stugan invid havet ligger Svarthällbergets naturreservat. Reservatet är avsatt för dess rikedom på sällsynta orkidéer, men hyser även sällsynta trädsvampar och lavar som är bunden till den gamla och orörda skogen. Just dessa urskogslika skogar är idag en ganska ovanlig syn i det Norrbottniska landskapet. Det gäller även skogarna kring Svarthällberget som är avverkade i omgångar. Att få en äkta kontakt med naturen underlättas av att just vandra i en opåverkad natur som följer sitt eget kretslopp mellan liv och död.



Just denna dag gäller tystnads princip. Marken är stinn av väta efter höstens alla envisa regn. De sista löven håller på att klä av björk, asp och sälg. Dagens tysta möte blir doften av den omistkännliga dofttickan, en härlig trädsvamp bunden till gammal sälg i orörd skog. Doftticken söta och karaktäristiska doft följer dig länge i näsborrarna när du väl fått närkontakt med den. Skönheten har många namn brukar det sägas - att gå i den gamla skogen är just en sådan skönhetsupplevelse. En upplevelse som växer i styrka i vår urbana tid som vi har en skyldighet att bevara...

Läs även andra bloggares åsikter om skogen, naturen, Norrbotten, skönhet, Svarthällbergets naturreservat

En bild av skogen vi ärvde

För en tid sedan vandrade jag upp på berget Storgaika en bit från stugan. Under ungdomen och mina tidiga vuxenår gjorde jag återkommande vandringen upp på detta berg.

När skogbilvägen någon gång på 70-talet bryts från Södra Kasker underlättade det vandringen mot Gaikabergen. Skogsbolagens framfart var hejdlös. Bergsida efter bergsida renrakades på allt som hette tal och gran. Oftast riktigt gammal skog med flerhundraåriga anor. När jag vid vandringen åter passerade dessa storskaliga hyggen med åtminstone 35 år på nacken slogs jag av en sak, vilket samhällsekonomiskt fiasko. Vid sidan på en dåtida våldtäkt på skogen är bilden slående, på stora områden växer idag inte ett barrträd. Väl björk och en och annan sälg, men det var väl inte det skogsbolagen tänkte, eller de kanske inte tänkte alls. På vissa ytor har jag svårt att se att det kommer att återväxa någon skog värd namnet över oöverskådlig tid. De gamla hyggena liknas mest sterila fjällhedar sedan allt gammalt skogsavfall har multnat bort.

 Det är tur att det finns gammal skog kvar närmare toppterrängen dit skördarna aldrig nått. Här möts jag av titors och hackspettars glada tillrop och trädsvampar som är bundna till den mer opåverkade skogen.

 
 Vid Storgaikas toppröse dricker jag kaffet och känner naturens magiska kraft. Toppröset är från en annan tid, långt före skogsskördarnas framfart i den sårbara fjällnära terrängen.

Läs även andra bloggares åsikter om skogen, skogsbruk, natur, Lappland, Arjeplog

Vänskapen

Jag är människa, en solitär person som ofta trivs med att vara ensam. Men, vad vore jag utan alla de människor som omger mig, människor som delar med sig, ifrågasätter, människor som jag växer tillsammans med. Troligtvis skulle jag inte vara så mycket till människa om jag inte delade detta utforskande av livet tillsammans med andra.

Vänskap är en viktigt, ja, jag skulle vilja säga livsviktigt. Vad vore jag egentligen utan vänner att dela tankar, känslor och gemensamma upplevelser med? Att ha vänner är just dela detta livets väsentliga och en viktig skälla till utveckling och mognad.

Vi lever i en tid som bygger så mycket på möten och kontakt av olika slag. Men, mängden av kontakter och sammanhang där vi ingår säger inget om kvaliteten. Kort sagt, vi kan ingå i många sammanhang utan att ha några vänner.

Jag ingår i olika sammanhang, men de riktigt viktiga vännerna är få. Att bibehålla och utveckla en vänskap över tid är i sig ett arbete. Vi är alla stadd i utveckling. Goda medlevare och vänner ska vara en del av denna utveckling för att finnas kvar.

Jag är glad av att ha få nära vänner. Jag tror att det är svårt att dela en nära vänskap med så många fler. I en många gånger ytlig och konsumtionsmättad tid är relationerna till de nära vännerna kanske det viktigaste vi har för att orientera oss vidare i den terräng som kallas livet.

Läs även andra bloggares åsikter om livet, människor, vänskap

Avsked

För någon vecka sedan var dags att stänga stugan för säsongen. Vattnet skulle tömmas, veden skulle bäras   in, bord och stolar skulle bäras till uthuset. Kort sagt, stugan förbereddes för ett långt viloläge under vintern.

Till skillnad från separationen som är något mer definitivt erbjuder avskedet förhoppningen om återkomsten och återseendet. Det ligger redan en förväntan om detta återseende i en framtid. Samtidigt finns inte den totala vissheten. Livet och återkomsten erbjuder möjligheten, men kan inte tas för given. Ju äldre jag blir mer desto mer slås jag av detta. Däri kanske sorg och vemod ligger, att inget kan tas för givet, bara möjligheten är given.

En vacker helg var nu till ända. En sorgmantel med ett lättare regn drog över himlen. Jag kan bara hoppas på ett återseende…

Läs även andra bloggares åsikter om avsked, förhoppningar, längtan, Arjeplog, Lappland

Björn Åkerstrand - ny bloggare

Det var över fyra år sedan jag, Sven och Björn avslutade det gemensamma bloggskrivandet i " The Ryssbält tapes". Vi kom överens att var en skulle fortsätta på egen hand. Jag och Sven kom igång omgående. Björn däremot, som till skillnad från oss övriga väger mer av orden på guldvåg, har låtit vänta på sig.

 För snart ett år sedan kom Björn ut med sin första diktsamling "I detta orörda vita". Nu är Björn redo att utöka sin läsekrets via sin nya blogg "Hoppets princip". Bloggen kommer nog att innehålla mycket av det som är Björns signum, korta koncentrerade texter. Det blir säkert mycket annat också. Det blir en spännande blogg att följa som nu har sett dagens ljus.

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Åkerstrand, ord, text, poesi

Magiska dagar och upplevelser

                                          Kvällsljus från balkongen

Helgen som var anlände hösten på allvar i flera bemärkelser – höstdagjämning, den meterologiska hösten inträdde (d v s lägre än tio graders dygnsmedeltemperatur fem dagar efter varandra) och de typiska höstdimmorna bäddade från och till in landskapet.

Under helgen pendlade det mellan sol och höstens alla färger och de plötsliga dimmor som emellanåt smög in. Staden och landskapet blev då något helt annat. Tillvarons skärpa retuscherades och med bara lite fantasi sinnet gick det se en sagornas fantasivärld att träda fram. Hösten är färgernas och de stora nyansskiftningarnas tid.

                                         Utsikt och speglingar från kulturens hus

Under helgen har det även varit Klusterfestival där alla med ett vidöppet sinne har kunnat uppleva konstmusik i olika former. Vi var där fredagskväll och lyssnade på Norrbottens Neo och Lab Field. Att träda in i ett nedtonat rum och ta emot en annorlunda musikupplevelse är också ett sätt att möta den tid som är i antågande - allt mörkare där ljuset får sökas på annat håll.

Det entusiastiska gäng som bildar föreningen Kluster svarade just för detta ljus. Min fru Lotta har i sin blogg ”Lotta makes art & Kreativa rum” skrivit om den musikaliska upplevelsen, läs den gärna.

Läs även andra bloggares åsikter om höst, väder, musik, skönhet, Klusterfestivalen

Ett stadsnära paradis

Nära staden ligger Hertsölandets naturreservat. Här finns en ny vandringsled för den som på ett enkelt och och okomplicerat sätt vill komma ifrån stadens brus och övermättade intryck.

Denna dag ligger dimman länge tät och höstens vackraste prakt blir något nedtonad. Vandringen erbjuder en blandad och spännande naturupplevelse, gammelskog, fina kulturskogar, myrmarker, tjärnar och klapperstensfält. Leden erbjuder dessutom flera avstickare till det näraliggande havet.  Platsen är sedan länge ett naturreservat, men leden har nu gjort det lättare för oss vandrare att hitta hit.

Denna dag möter jag någon barnfamilj ett par hundägare och en lingonplockare, men framförallt möts jag av den stora stillheten och tystnaden.

Området är väl värt ett besök. Jag kommer snart tillbaka för att upptäcka mer....

Läs även andra bloggares åsikter om vandring, natur, stillhet, Hertsölandets naturreservat

Den goda upprepningen

Vandring genom Välmapoudas gammelskog

Jag är en vandrande natur, både till det inre och det yttre. Jag tycker särkilt om upprepningens vandring, d v s platser som jag återkommande återvänder till. Jag vet inte riktigt varför det har blivit så. De flesta tycker om att göra nya upptäckter, medan jag finner den stora glädjen i återupptäckandet.

Varje vandring är olik den andra. När jag skulle göra den årliga vandringen upp på Välmbapoudas topp fick jag ta lite extra satts. Det stora lågtrycket var på ingång. Jag var emellertid vandringsmotiverad. Dessutom skulle regnet bli långvarigt. Med raska tag bar det av mot toppen. Halvvägs kom de första regndropparna. När jag intog toppen hade regnet snöinslag och vinden var av argaste sort.


Den gamla brandvaktarstugan

Just denna plats har en skyddande toppstuga. Den har långt tillbaka i tiden fungerat som brandvaktarstuga och en familj hade sin bovist däruppe under sommaren. Idag skyddar den vandrare från när och fjärran. I dagboken kan jag läsa om mångas tjusning över platsens storslagenhet och med en önskan att komma tillbaka.


Utsikt från det skyddande rummet

Jag kommer tillbaka varje år, oavsett väder och vind. Förändringen ligger inte alltid i det stora och nya. Förändringen kan likväl ligga i det lilla och till synes alldagliga. Det finns alltid nya nyanser att utforska…

Läs även andra bloggares åsikter om upprepningar, vandring, Lappland, Arjeplog

Återkomsten

Spåren längs med vandringen genom gammelskogen, myrarna och hyggena.
Det som lämnats kvar. Spillningen efter ren, älg, tjäder och björn.
Spåren efter de förmultnande träden, kanske 100 eller 500 år gamla.
Vandrings triumf, återvändandet till platsen.
Återvändandet till vindens spel i tallarna, höstens starka färger, vågskvalpet mot stranden, solgenombrotten mellan oroliga moln.
En korp knorrar och en talltita ber om uppmärksamhet.
Alltings mening förkroppsligad.
Jag, en vandrare, en tillfällig gäst i ett stycke evighet…

Läs även andra bloggares åsikter om Platser, återkomster, människan, naturen, livet

Hösten

Bilden ovan är från den gångna helgen invid havet. Moln i olika lager som i någon mån sätter igång fantasin om vad som händer däruppe. Snart skulle det klarna upp. Helgen blev vacker med solvarma eftermiddagar och lätt frost på morgonen. Väder typiskt för den tid som är – september i Norrbotten.

Jag har en speciellt kärleksfull relation till den tidiga hösten – den klara och höga luften, färgspelet i träden och ofta med en temperatur lämplig för vandringar utan att bli svettig. Dagarna är fortfarande ganska långa och kvällarna lämpade att än en gång upptäcka den eviga stjärnhimlen…och kanske ställa frågan – vad finns det därute? Just denna höst kommer vi dessutom få chansen att skåda ovanligt praktfulla norrsken. Solen är inne i en fas som gynnar norrskenet.

Jag fascineras även av hösten för att detta på nytt är en tid då liv och död möts. Det är som på våren, fast tvärtom. Allt det fulländade som sprider sin prakt som snart är redo att brytas ner. Livet, liksom döden är två självklara företeelser och aldrig så tydligt och naturligt gestaltar sig detta samspel i just naturen.

Jag försöker inte rädas döden lika lite som jag räds livet. Att möta livet en tidig höstdag i all sin mognad är en god balsam för en ständigt lika sökande människa…

Läs även andra bloggares åsikter om Höst, livet, döden, människan, Norrbottenskusten

Laver och råvaruproducenten Norrbotten

Skylten på bilden är säkert från 40-talet och den gamla väg som gick till det dåvarande lilla gruvsamhället Laver som hade sin korta storhetstid på 40-talet. Dåtidens brytningsmetoder och ett fallande pris på koppar gjorde att brytningen lades ned. Idag står bara några rester av fundament kvar och påminner om den tid som var.

Nu är det en annan tid. Priset på koppar skjuter i åter höjden liksom det gör bland andra mineraler. Laver har blivit ”hett” igen och Boliden planerar för en storskalig brytning i ett dagbrott om några år. Näringsidkare och politiker gläds när bygden kan få nytt liv. Allra gladas är nog de markägare som kan sälja sin mark för stora pengar till gruvbolaget.

Jag är för egen del mycket kluven inför det som sker. Exemplet Laver kan ses som ytterligare en del i den nya ”klondikeanda” som för tillfället råder i Norrbotten. Gruvor utökas och öppnas på löpande band. Än en gång är länet den stora råvaruproducenten till Sverige och övriga världen. Nu är det inte de stora skogarna som offras och de levande vattendragen. Nu är det de stora dagbrottens tid med de miljörisker som är förenade med detta. Gruvbrytning sker alltid under en begränsad tid, men de sår som sker i dess spår får vi leva med under oöverskådlig tid.

Det är inte lätt för små krisande inlandskommuner att säga nej, men den hausseartade glädjen kan komma att bli kortvarig. Det kommer en tid efter gruvbytningen. Undrar om några beslutsfattare ägnar någon tid att tänka på denna inte allt för avlägsna framtid? Troligen inte. De har nog hunnit lämna den politiska scenen och låtit nästa generation få ta hand om uppstädningen.

Läs även andra bloggares åsikter om Gruvor, dagbrott, politik, kortsiktighet, miljöförstöring, Norrbotten, Laver

Havremagasinet

Norrbotten och Boden har sedan ett par år något att vara riktigt stolta över, konsthallen Havremagasinet. Denna gamla byggnad som när det förr begav sig fungerade just som ett havremagasin för försvarsmakten. Boden har ju som bekant varit en militärstad av stora mått och innan motoriseringen på allvar tog vid fanns där hästar i mängd som skulle utfodras. Denna till sin volym stora byggnad har inrymmer nu en mängd utställningar av konstnärer från när och fjärran med väsensskilda uttryck. Jag kastas mellan det stilla och oftast sköna måleriet av Bodenskolan till till brutala installationer som ger en hudnära upplevelse av det meningslösa kriget.



Installationerna berör mig mest. Kanske just för det mer förgängliga till sin natur, som livet självt Daina AL-Hadids skulpturer var dock något extra. Ett uttryck som väcker. Själv som trogen offentlighetsanställd ser jag den ständigt växande myndigheten framför mig. Myndigheten som växer på toppen. På botten finns de många behoven som ska tillgodoses. Däremellan de allt färre utförarna som ska tillgodose behoven.

Åk till Havremagasinet innan de stänger för säsongen. Även fikat är av högsta klass!

Läs även andra bloggares åsikter om Havremagasinet, konst, Boden, Norrbotten

Möten mellan inre och yttre

På vandring mellan inre och yttre. Jag sitter på Bron i Gammelstadsviken och låter mig värmas av eftermiddagssolen. Blickar ut över den sommar som är på väg att bli höst. Tar in dofterna, ljuden och den mättade vegetationen med alla mina sinnen.

Med det som är inuti mig försöker jag finna ro i fantasin om platsen, min egen kommunicerande bild. Men, med utsidan vänd mot världen tycks bron vara en av många mötesplatser denna dag – en fiskare som fiskar för komposten, cyklister och joggare från världens alla hörn som passerar med ett leende på läpparna.

Den solitär som är jag får bit för bit släppa min inre skyddande rustning för att bli en del av det som pågår, bli en del av platsens leende i smått och stort.
Livet handlar om accepterande, om att innesluta, inte utesluta.

Ännu en Brax håvas in och ännu en. Den fiskare som tidigare skapade min distraktion ger jag leendet mitt i takt med hans stigande eufori.

Det kommer ytterligare en sommar. Någonstans kommer där även finnas en kompost som sjuder av liv…

Läs även andra bloggares åsikter om platser, livet, inre, yttre, människan

Hen i det verkliga livet

Språket förändras och vi förändras med språket. Det går inte ställa sig utanför, då ställer man sig samtidigt utanför det samhälle vi alla är en del av. Man behöver dessutom inte ställa sig utanför, men ändå känna ett utanförskap. Jag minns bl. a. ett tillfälle för ett par år sedan när jag försökte lyssna till en konversation mellan två killar i ett omklädningsrum. De pratade i förkortningar och symboler. Jag förstod inte ett skvatt, men antog att de pratade om rollspel.

Annars försöker jag vara med i språkets utveckling och förändring. Ett ord som på senare tid för vissa väcker känslor är ordet ”hen”. Hen är tänkt att användas istället för han eller hon som ett könsneutralt pronomen i vissa texter.

Jag har ingen speciellt laddad relation till ”hen”, även om jag föredrar hon eller han, men det beror väl på att jag är man över de femtio. Däremot blev jag lätt desorienterad när jag för en tid sedan besökte Åhlénsvaruhuset för att titta på kläder. Här var stora öppna ytor och det jag tror var manliga respektive kvinnliga kläder fanns utplacerade lite överallt. Inte som jag kunde uppfatta fanns någon trygg manlig avdelning där jag kunde gå runt och botanisera. Kanske det här är ett praktiserande "hen" i verkligheten. Själv kände jag mig bara otrygg i miljön och blev t o m osäker på vad som var kvinnliga respektive manliga klädesplagg.

För en man över de femtio är det kanske trots allt tur att Dressman finns….

Läs även andra bloggares åsikter om hen, kvinnligt, manligt, språk, kläder

Mot sommarens slut

Helgen som var drog sommaren till havs. Detta var kontrasternas helg. På lördagen fortfarande en ljum vind och sommarens varmaste bad i havet. På söndagen vände vinden. Både i vattnet och luften märktes skillnaden. Solen var av ett annat slag, bara solvarm utan hjälp av temperaturen. Tidigt på måndagsmorgonen då vi skulle återvända till staden hade den första frosten slagit till. Markören kunde knappast missförstås, vi är på väg mot en annan tid - hösten.

Det är roligt med skillnader. Den plötsliga kylan kan ju ge en illusion att klimatförändringarna inte existerade. Kontraster och skillnader är liv och rörelse. Det är i denna skapelse vi människor har förmånen att röra oss. Ännu så länge färgas naturen mest grönt, men snart blir det olika varianter av gult och däremellan små nyanser av rött.Färgrikt är livet för alla oss som har förmånen att se.

Även om de ljumma badens tid är förbi, så väntar nu en mycket fin tid, kanske årets bästa tid, min tid....

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, höst, färger, kontraster, Norrbottenskusten, värme, kyla

Allt är som i himmelen

En skön augustidag sitter jag i solstolen och läser en tankeväckande essä av Karl Ove Knausgård. Förutom texten är boken fylld av fantastiska bilder av moln fotograferade av Thomas Wågström.

Knausgård tar sin utgångspunkt i de snabbt föränderliga och ofta fantasieggande molnen när han skriver om världen och vårt förhållande till den. Allt är i rörelse, molnen, den långsamt åldrande kroppen, trädet och berget i fjärran. Rörelsen sker i så olika hastighet och svår att överblicka, ofta än mindre att se. Knausgård ger sig i kast med att försöka beskriva dessa tillstånd och människans förhållningssätt till dem. Texten kräver sin läsare, men växer till slut ord för ord. Knausgård avslutar essän på följande vis:

”Den meditativt och religiöst färgade upplevelsen av nuet, denna oerhörda koncentration av ögonblicket som skapar stora vågor av tillhörighetskänslor med världen, och som kanske inte säger något annat än att >>jag existerar<<, är bara möjlig när världen blir synlig som världen, alltså som något annat än jagets värld, och det gör den bara när jaget står utanför den. I en och samma rörelse avlägsnar konsten oss ifrån och för oss närmare världen, den molnomslutna och rörliga materien, som också våra drömmar är gjorda av.”

Jag lägger ifrån mig Knausgårds text, låter blicken riktas mot trädtopparna och himmelen. Jag ser ett av dagens få moln tona upp sig, för att ögonblicket senare lösas upp. En liten kommentar från den stora världen till den lilla människan….

Läs även andra bloggares åsikter om Karl-Ove Knausgård, människan, världen, jaget, rörelse

Festplatsen

Festplatser liksom andra evenemang tenderar i vår tid att bli allt större. Festivaler är ett exempel, invigning av olympiska spel ett annat. Nästan alla vill vara störst och helst bäst. Till glädje för vissa men till stor irritation många vissa andra som befinner sig i evenemangens närhet.

Det finns festplatser som även i vår tid fortfarande går sin egen väg, de av den mer minimalistiska sorten som tycks lita på sin förmåga att skapa glädje trots sin påtagliga anspråkslöshet.

Bilden ovan visar en festplats av det lilla formatet i byn Sangis. Här har tidigare i sommar firats midsommar. Kvar står midsommarstången och den lilla mobila scenen. Vid midsommartid var det nog inte så mycket som konkurrerade bortsett från Sibyllakiosken på andra sidan E4:an.

Lyckan ligger nog inte i formatet. Det lilla sammanhanget kan skapa närhet och gemenskap. I de stora sammanhangen är man bara en i mängden och inte alltid delaktig i det som sker…

Läs även andra bloggares åsikter om festplatser, människan, vår tid

Koväg till Gaika

Åren går, men jag minns tydligt min barndoms tågresor till sommarstugan i Kasker. Efter den sedan länge nerlagda tvärbanan mellan Jörn och Slagnäs gick resan i rälsbuss. Längs med vägen fanns myrängarna och de gamla ladorna. Då fanns fortfarande mycket kvar av den gamla tidens odlingslandskap. Ett landskap som Sara Lidman har haft som utgångspunkt i många av sina böcker. Tiden går, odlingslandskapet växer igen, då markerna sedan länge har slutat att brukas. En stor del av Norra Norrlands inlands kulturhistoria går därmed i graven.



Det är därför med stor glädje jag ser att det finns en vilja att hålla odlingslandskapet i Kasker öppet. I min mors föräldrahem betar sedan några år ett antal alpackor, ett lamadjur med sitt ursprung i Andernas höglänta delar väl anpassade till ett krävt klimat.



De gamla sommarladorna från 1800-talet har rustats upp och längs en tydligt snittslad väg går det att följa den väg som korna tog till sommarbetet mot Lill-Gaika.



Den tillvaro som människor i generationer har levt här uppe kommer aldrig att återskapas. Kasker är en plats med en lång historia. Därför finns det skäl att känna en stor tacksamhet åt den kulturminnesvård i det lilla som bedrivs.

Läs även andra bloggares åsikter om kulturminnesvård, Kasker, Arjeplog, Lappland, landskap

Stugliv

Stugliv är något annat. Stugliv veckovis utan TV och under långa perioder internetuppkoppling. Att leva stugliv är ett leva i världen, men ändå utanför den. Livet pågår, får en annan mening och det enkla och till synes triviala blir stort, som veden, middagsförberedelser med mourikan och fiskrensningen av abborrarna.



Där ute världen pågår branden. Med dagens snabba kommunikation kan all information göra snabba nedslag hos oss. Vi lever fortfarande i en exklusiv del av världen där det det är en förmån att en tid dra sig undan mediebruset och de stora pågående tragedierna i smått och stort. Måhända är det egoistiskt, men det helar och gör det lättare att gå vidare, såväl i ljus som i mörker....



Läs även andra bloggares åsikter om stugor, sommar, livet, människan, mening