tisdag 31 januari 2012

Islam, dödandet och framtiden

Än en gång läser jag om lemlästande och dödande av oskyldiga människor i islams namn. Den här gången sker det i Nigeria. Islamska milisgrupper härjar fritt och människovärdet tillmäts inget värde. Jag blir både ledsen, bedrövad och förbannad på dessa ständiga övergrepp i religionens namn - en religion som på så många platser har blivit till en makaber politik med okunniga bödlar i främsta ”skottlinjen”.

Vilken av våra världsreligioner, islam eller kristendom som genom historien har gjort sig skyldig till flesta övergrepp låter jag vara osagt, men undrar om religionen och då främst islam någonsin har använts så mycket som ett politiskt vapen som på senare tid. Det sker framförallt i länder där folket har all rätt att bryta ur förtryck och fattigdom, men istället tar en politiserad islam över dirigerad av mullor och deras bödlar som lydiga lakejer.

Denna mörka sida av islam påverkar även oss i det sekulariserade väst. Läs Thomas Nydahls intressanta reflektion så förstår du mer vad jag menar. De radikala rösterna från den islamska världen har tystnat har ersatts av en annan sorts radikalism – islamsk fundamentalism. Det är lätt att förstå att oro, rädsla och fördomar breder ut sig bland oss som tror på frihet och demokrati. Vad har alla vettiga islamska röster tagit vägen? Jag befarar att tystnaden är nära förbunden med rädslan. Men - ju större tystnad, desto mer sprider sig mörkret och motsättningarna mellan olika kulturer och grupper även i vår närhet. Är det så vi vill ha det?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 26 januari 2012

Stefan Löfven??

De socialdemokratiska ledarskribenterna verkar närmast unisont glädjas över valet av ny partiledare. Jag som icke socialdemokrat, men som ändå oroas över detta parti i splittring och brist på kompassriktning, har svårt att förstå denna glädje.

Här har många oberoende röster förespråkat en öppen process, ändock blev det i det slutna rummet valet gjordes. Kanske var det så illa bland alla nej-sägande kandidater att det inte fanns någon annan kvar att välja.

Hur det nu än är med den saken så har jag utomordentligt svårt att förstå att ett parti som är i så stort behov av förnyelse väljer så traditionellt. Kanske partiet fortfarande lever i tron på den store ledaren av äldre snitt ska vara välgöraren. Jag har väldigt svårt att tro att gubbkombinationen Löfven-Österberg ska attrahera kvinnor och yngre väljare. Att sedan herr Löfven även är en ivrig kärnkraftsförespråkare gör inte saken bättre.

Jag tror att socialdemokratin allt mer riskerar förpassas till den politiska marginalen. Det friska politiska blodet får sökas från annat rött respektive grönt håll....

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 25 januari 2012

Om att köpa jeans



Det har sina sidor att bli äldre. I många avseenden vill jag inte se mig som äldre. Att just ha passerat de femtio är ju i vår moderna tid ingen ålder att tala om. Gammal vill jag inte känna mig, bara klokare, vidsyntare och rik på erfarenheter. Allt sådant som i bästa fall förvärvas med åldern.

Förra lördagen blev jag dock påmind om att en annan tid står för dörren. Jag skulle köpa jeans. Trots min aktningsvärda ålder har jeansen alltid inköpts på JC. Där har alltid hittat jeans som passat till ett moderat pris. Just denna lördag blev jag varse att denna tid är passerad.

Redan när jag kom till butiken fick jag veta min plats. En yngre vältatuerad försäljare sa till en kvinnlig kollega, "du kan väl hjälpa karln därborta". Jag stålsatte mig för att inte övermannas av en kränkning och inte genast rusa ut ur butiken. Den kvinnliga försäljaren var av trevligare slag och gjorde sitt bästa att bistå karln som var jag. Jeans efter jeans lämnades vid provhytten. Det var som att sitta i en liten klaustrofobisk bastu. Jag svettades ymnigt. Oavsett modell var den för trång någonstans, ömsom över midja,ömsom över lår. När jag hade provat säkert tio par gav jag upp. Min självaktning hade fått en knäck, om än tillfälligt.

Jag gick ut i den friska vinterluften och bestämde mig för att jag utsatts för ålderdiskriminering. Vågen där hemma var sann och det fanns ingen anledning att tvivla på min kropp, den var varken bättre eller sämre än tidigare.

Igår gjorde jag ett nytt försök i en annan butik. Jag möttes av en försäljare i min egen ålder som såg min uppgivenhet och förstod var jag sökte efter. Undrens eller rättare sagt jeansens tid är ännu inte förbi.....

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 22 januari 2012

Livsvandringen



För någon vecka sedan nåddes jag av beskedet att min faster är död. Gamla fina bilder från en allt mer avlägsen barndom väcktes åter till liv. Till min faster och hennes familj i Bergslagen reste vi ett antal jular och påskar efter min fars plötsliga död. Släkten tog hand om oss på ett fint sätt. Julbord, julottor, ljumma nubbar vid öppna spisen och otaliga skidturer är saker som alltid kommer att finnas kvar i minnet. Det har blivit en del av mig och min historia.

Nu är faster borta liksom min far. Livet går vidare och det enda vi kan vara säkra på är att det har ett slut. När man har passerat de femtio blir det sällan självklara livet ännu mindre självklart. För vissa kommer så småningom döden som en befriare, för andra förblir döden ett hot.

När det ändliga blir allt mer tydligt får begreppet livskvalitet andra värden. De goda relationerna till mina medmänniskor blir allt viktigare, att ge och få och göra nya upptäckter tillsammans. Viktigt är att våga öppna ögonen för nya saker, att inte stelna i en form och sakta dö mentalt. Lika viktigt är tillfällen av självvald ensamhet. För att kunna försonas med livet och döden och förstå vår plats i världen behöver vi tiden för oss själva.

Min fasters gärningar lever vidare i mig och bland många andra. Min bästa hälsning till henne är att vårda livet och alla upptäckter som fortfarande finns kvar att göra i det lilla och i det stora.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 18 januari 2012

Håkan Juholt

Vem tror på honom? Inte jag. Gör du?

Nordlig utpost längtar efter ärlighet, hederlighet och ödmjukhet i ett parti som står på avgrundens rand.....

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 13 januari 2012

Om firandet



Livet innehåller sina paradoxer. I det sekulariserade Sverige torde det inte höra till det vanliga att ha en stor nyårsfest utanför stadens kyrka. Det är däremot högst möjligt i katolska Spanien. Filmsnutten ovan är från nyårsfirandet i Los Christianos på Teneriffa för ett par veckor sedan. Här festades, dansades långt in på småtimmarna till levande musik. Här fanns gammal som ung, här fanns ingen ensamhet utan alla som ville deltog och bjöds in till den stora festen.

Naturligtvis rycktes vi med i pulsen och all den livsglädje som fanns på torget framför kyrkan som band oss samman. Visst festades och den stora baren på torget hade fullt upp att tillgodose alla. Men, här såg jag ingen som spårade ur.

Tycker att det finns har en hel del att lära av detta. Det svenska firandet brukar ju inte sällan sluta i allt stegrad fylla och bråk. Här är sällan alla med och ensamheten stora helgaftnar kan närmast liknas vid en folksjukdom.

Jag lutar mig tillbaka. Tänker att det finns glädje och gemenskap av ett annat slag. Ska det behövas värme och ljumma vindar för att nå dit?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 11 januari 2012

Betraktelser från i spansk bagrund


Stadsmiljö från San Sebastian

Jag var för någon vecka sedan på La Gomera i den kanariska övärlden. Jag kunde konstatera att människor och kultur skiljer sig från hemmapanoramat i Norrbotten. Kanske inte så konstigt. La Gomera ligger ju ganska långt från Norrbotten. Dessutom är det varmt och soligt nästan jämt.

Det jag slogs mest av är att spanjoren är snabbare, men samtidigt mycket långsammare än norrbottningen. Vad än spanjorer träffas tillsammans så pratas det. Det inte bara pratas, det pratas fort. Under den tid en Kalixbo har formulerat ett ord har säkert en spanjor formulerat mellan fem och tio. Förhållandet är det motsatta i en spansk matvarubutik. Kassörskan pratar länge med kunden före mig, alltmedan jag väntar tålmodigt med min vattenflaska och baguette. Kassörskan hinner ta ett dessutom ta ett samspråk med kollegan innan jag expedieras. Kassörskan i Kalix hade nog expedierat flera kunder under samma tid.


Pojkarna som trillar boll utanför kyrkan

Så var det där med fotboll. Har man varit i den lilla staden San Sebastian på La Gomera förstår man fotbollens storhet i Spanien. Varje pojke kickar boll överallt, på gatorna, utanför kyrkan, på marknadsplatsen. Även restaurangerna får besök av en förlupen fotboll lite då och då.

Det är roligt att besöka ett avlägset land emellanåt. Inte minst när man har hittat en plats utanför de värsta turiststråken….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag 7 januari 2012

Feministisk avgång, eller...?


Längs med leden där jag gjorde mina iakttagelser

Under mina fotvandringar på den kanariska ön La Gomera blev jag varse en ny företeelse bland vandringsfolket. Jag mötte flera fotvandrare, både ensamma och par. Bland paren uppträdde ett återkommande fenomen – kvinnan som går med lätta steg upp längs med branterna och mannen ett antal steg bakom med flåsande med tung ryggsäck. Kvinnorna var rakryggade med ett leende på läpparna medan männen närmast såg betryckta ut En feministisk triumf eller en jämställdhet som har gått över styr? Undrar vad Gudrun Schyman skulle tycka om detta.

Den s. k. manligheten blev dock med råge upprättad då jag samma dag satt på ett café och intog min dagliga espresso. Ett tysk par satt intill, han med ölet, hon med vinglaset. När mannen druckit ur sin öl så var det dags att bryta upp. Att kvinnan satt där med ett halvt vinglas kvar tog han ingen hänsyn till. Han var ju färdig. Kvinnan stjälpte snabbt i sig resten av vinet, då mannen med raska steg gick från caféet.

Så ni män som är oroliga för en framtida manlig underordning kan ännu vara lugna, det tycks finnas många motkrafter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,