Israel, Hamas och freden

För några dagar sedan lades än en gång stridsyxorna ner, om än tillfälligt, i denna till synes olösliga konflikt. I mitt tillbakalutade tillstånd i en fredlig del av världen är det lätt att bara slå dövörat till när våld och död från denna region åter är förstasidesstoff i tidningarna.

Vi vet att konflikten kan eskalera från det provinsiella till en storkonflikt med oanade konsekvenser, men likafullt är det svårt att känna engagemanget. Idag är det inte lika lätt att helhjärtat bara ta ställning för palestiniernas sak. Detta folk är fortfarande lika klämda och utsatta, men med ett allt mer brutalt och fundamentalistiskt Hamasstyre blir blir helheten mer komplex och svårare att ta ställning till. Det palestinska folket lider både av ett yttre förtryck från Israel som ett inre från sin egen regim. Genom att regelbundet skicka raketer till Israel och uppvigla till våld lyckas Hamasregimen uppvigla ett enkelriktat hat mot Israel, ett hat som i lika stor utsträckning borde riktas mot Hamasregimen.

Jag märker en attitydförändring på glid även i olika presskommentarer kring denna konflikt. Från att ha varit mer välvilligt inställda till Palestina, riktas nu uppmärksamheten allt mer på Hamas övervåld än Israels. Kanske det så som de fundamentalistiska krafterna inom Hamas vill ha det - spela ut sin religiöst präglade övertygelse allt mer riktad mot västvälden väl medvetna att de har Irans fulla stöd. Vilket drag som blir nästa i detta blodiga sckackspel återstår att se...

 Läs även andra bloggares åsikter om Mellanöstern, Palestina, Israel, Hamas, politik, konflikter, religiös fundamentalism

4 grader...

 Så har det hänt igen. Ledande forskare varnar om den eskalerande klimatförändringen. Tidigare pratade man om en global temperaturökning på 2 grader inom en inte alls så avlägsen framtid. Nu är det värre än så, gör vi inte omedelbara förändringar vad gäller livsstil och utsläpp i atmosfären, tyder allt på att temperaturstegringen snarare blir 4 grader.

Jag får ofta hör att vi ska tänka positivt och se möjligheterna istället för att grotta ner oss i problem. Visst kan det vara så i det lilla livet mellan du och jag. I mitt arbete försöker jag stödja människor att se möjligheterna och ta makten över sina liv, ibland med lyckat resultat. Men när det gäller att tänka stort och globalt blir det där med positiva och nödvändiga förändringar mycket svårare, då det finns så mycket okunniga och giriga krafter som inte vill se. Trots att vi borde veta att de stora klimatförändringarna som kommer leder till att livsbetingelserna för många människor på Jorden kommer att bli omöjliga. Dagens flyktingströmmar kommer att vara en lätt västanfläkt inför det som kommer och de konflikter som uppstår törs jag knappast tänka på.

Här blir det svårt att tänka positivt. Det land (USA) som släpper ut mest koldioxid per capita lever fortfarande mest i förnekelse. Kina som totalt släpper ut mest lär å sin sida inte göra något förrän USA på allvar ändrar attityd i klimatfrågan. Det är ett groteskt spel som pågår med Jorden och mänskligheten som yttersta insats.

Det sista som överger oss är hoppet. Med den lilla fåfänga som jag bär med mig försöker hålla hoppets låga levande. Vad annars kan jag göra?

Läs även andra bloggares åsikter om klimatförändringar, människan, politik

Om en kampanj...

Norrbottens Kuriren har i dagarna dragit igång kampanjen " Ett Norrbotten för alla". En vällovlig ansats i efterdyningarna av Sverigedemokraternas klavertramp. I gårdagens tidning efterfrågades 50 norrbottningar om deras inställning till kampanjen. Alla utom en var positiva. Hade jag fått en mikrofon och en kamera framför mig hade jag också givit ett oreflekterat positivt svar, vem vågar något annat?

Jo, en vågade, Hans Gunnarsson, en Bodensare känd från TV som tycker att kampanjen är styrd och ensidig. Idag känner sig Gunnarsson utpekad och går i svaromål.

Jag har ingen aning vad Gunnarsson tycker om invandrare och invandring, men jag tycker att han sätter fingret på något viktigt när han menar att kampanjen i själva verket kan gynna Sverigdemokraterna.

Bygger vi kampanjer där alla fördomar och vardagsrasism förtigs och göms undan är vi farligt ute. Jag menar att vi trots allt fortfarande lever i ett land som är ovanligt tolerant mot det nya och för oss främmande, men frågan är för hur länge? Det en integrerande kampanj egentligen borde handla om är hur vi återupprättar ett jämlikare samhälle där alla får plats, såväl svenskar som invandrare. Vi lever i en tid där orättvisorna inom vårt land blir allt större. I en sådan situation göds främlingsfientlighet och rasism. Det kan ingen kampanj i världen ändra på.

Det största hotet är inte några tokiga Sverigedemokrater med järnrör, utan en orättfärdig politik som ställer allt fler utanför....

Läs även andra bloggares åsikter om Norrbottens-Kuririren, kampanjer, Sverigedemokraterna, rasism, orättvisor

Skellefteå

 För en tid sedan var jag i Skellefteå, staden mellan städerna utmed norra Norrlands kustland. Med de andra städerna menar jag förstås Umeå och Luleå som till skillnad från Skellefteå ofta omnämns i media.

Skellefteå som trots att kommunen är lika stor Luleå är det oftast tystare om, trots att den befinner sig i det s.k. guldriket och två av våra nu levande författare, Torgny Lindgren och Per-Olof Enqvist, är uppväxta i kommunen. Varför det har blivit på det viset går det bara att spekulera över, kanske avsaknaden av behov att vilja framhäva sig. Ingen skrytsamhet alltså, utan man litar på sin egen kraft och växande lite i skymundan.

I Skellefteå håller de takten säger en Pitebo som under sin ungdom hellre åkte till Skellefteå än Luleå för att dansa just p. g .a. skelleftebornas bättre taktkänsla på dansgolvet.

Den som regelbundet åker bil efter den långtråkiga och till synes eviga sträckan mellan Umeå och Luleå får alltid tillfälle att stanna upp i Skellefteå oavsett vad man tycker om det. Här går fortfarande E4:an rakt genom staden och de många rödljusen ser till att genomfarten går i snigelfart.


 Lokaltidningen

När jag gör en kortare vandring genom staden i novembermörkret möts jag både av ett myllrande folkliv, leende ansikten och en stad med en viss karaktär. En stad i norra Norrland kan fortfarande utvecklas trots avsaknaden av Universitet och Facebooks serverhallar....och störst behöver inte alltid vara bäst.

Läs även andra bloggares åsikter om Skellefteå, städer, Norra Norrlands kustland, utveckling

Se november

Jag tillhör inte den stora skaran som ser november som årets tråkigaste månad. Jag har svårt att värdera månader och årstider överhuvudtaget, de är en del av det naturliga kretsloppet. Förändringar som vi får anpassa oss och förhålla oss till.

Istället för att bara se mörker, väta och elände vill jag se denna tid som en möjlighet att ta det lugnare. En tid för reflektion och återhämtning.

Jag läste idag i morgontidningen om ett tips att "uthärda" november. Skribenten skulle ägna helgen åt shopping, bo på hotell och äta på restaurang. Kanske ett lovvärt tips för den rike och de som gillar en mer artificiell livsföring. Min mening är inte att moralisera, men att inte vilja se den årstid som den är är att som jag ser det ett fåfängt sätt att trycka bort den.

Men, vi lever i en konsumistisk tid som får sitt klimax kring jul. Genom att fjärma sig natur och årstid, menar jag att vi bara förstärker vår nedlåtande attityd till den.

En annan ödets paradox är ju just att vår ohållbara livsstil bidrar till växthuseffekt och klimatförändringar. I vårt fall handlar det dessutom om ännu mer regn och väta i november i klimatförändringarnas spår.

Se istället november som möjligheter till goda samtal, läsa böcker som väntar på att bli lästa och lyssna på den musik du gillar - och du, ta på dig lämpliga kläder, gå ut, det finns alltid upptäckter att göra...


Läs även andra bloggares åsikter om november, årstider, attityder, människan, klimat

De stora ögonblicken

Ögonblicken är viktiga, nuets sötma och glädje som så lätt bara passerar om man inte stannar till. November ger sällan mersmak, en lätt missuppfattad månad som av de flesta förknippad med väta, gråfärger och ett allt mer tilltagande mörker. Men, var vore livet utan årstider och nyanser.

Varje månad och årstid har sin skönhet, även om denna tid bjuder på mer sparsmakade upplevelser Då och just då kan dessa nuets korta vackra upplevelser bli starkare. Idag när jag i den tidiga skymningen kommer ut till havet vill jag snabbt ner till stranden och vattnet.

Helgen lovar lågtryck och regn, men i nuet är denna gråa färg avlägsen. Novemberhavet, lugnt intill infrysningens gräns med himlens färger i samklang är lycka. Lycklige är den som kan uppleva denna lycka. En av dessa lyckliga är just jag...

Läs även andra bloggares åsikter om ögonblick, skönhet, november, årstider

Mörker och ljus i Allhelgonatid

Jag gör en kort vandring i den mörka skogen. Den som är hemfallen åt mörkerrädsla håller sig helst inomhus vid denna tidpunkt. Nu låter jag inte fantasierna rusa iväg. När förnuftet talar så säger det att det finns få tryggare platser än denna.

Det är kväll i allhelgona, det är gastarnas natt. Skuggorna lever sitt eget liv av ljuset från min pannlampa. Mystiken förstärks av den täta dimman. Grankvistarna rör sig oroligt, men där finns ingen, utom jag och hunden Sigge.

Men, himlen är inte svart, snarare rödskimrande, som om det vore ljuset från SSAB i Luleå. Nu är det bara så att Luleå ligger 25 mil härifrån. Snart får jag svaret. På Helges holme är elljusspåret upplyst trots det dåliga skidföret. Förstärkt av dimman ger det ett återsken som det vore från den stora staden.

Jag har just påbörjat läsningen av Po Tidholms bok ”Norrland”, som handlar om exploateringen av min landsända. En stor del av skogarna även i denna trakt har skövlats och sjöarna har fått sin naturliga strandlinje förstörd via dämningen. Stat och bolag tog det mesta, men bygden fick i alla elströmmen, tänker jag när jag ser Helges upplysta holme.

Jag vandrar hem till mitt eget ljus och välkomnas av bastulampans sken.

Läs även andra bloggares åsikter om mörker, ljus, Norrland, Po Tidholm

Betraktelse i Allehelgonatid

Under helgen har jag varit ensam i stugan i Lappmarken. En alldeles utmärkt plats att klä av sig vardagens ok och den ljudmatta den moderna mänskliga tillvaron ofta omges av. Att bege sig ut i stugan så här års är att bege sig ut i det stora mörkret för att finna ljuspunkter och hopp. Landskapet har gjort sig redo för vinter, även om den riktiga vintern inte riktigt vill infinna sig ännu. Isen är bitvis vattenfylld efter nattens regn och den snö som tidigare fallit har krympt ihop ansenligt. Jag finner även en skönhet i denna lätt gråmelerade ton. Jag lyssnar till en lätt vind bland träden och får påpassligt sällskap av lavskrikorna vid min korta skogsvandring.

Allhelgona är den helg då vi tänder ljusen för de som lämnat oss. Läser en artikel i DN att många människor idag inte låter förnya de bortgångnas gravplatser efter de första 25 avgiftsfria åren. Även döden tycks vara utmätt och flyktig i en tid där allt ska gå allt fortare och upplevas, många gånger fjärran de bortgångnas platser. Det tycks finnas allt mindre plats för en livets självklarheter, döden. Jag tror inte döden bryr sig. Hur fåfängt människan än klamrar sig fast vid de ytliga sidorna av livet återstår ändå döden, förr eller senrare

 I stugans tystnad och naturens vintervila kan jag känna lite av dödens närvaro. Den gör mig inte rädd, möjligen lite nerstämd, men mest vilsam. Det är en alldeles utmärkt plats att sluta sina dagar på den dag timglaset är tomt.

Läs även andra bloggares åsikter om Alla helgons dag, döden, livet, vila stillhet, natur