Avgaserna

Jag har på senare tid läst ett par artiklar om hur svårt det är för oss människor att ändra våra invanda beteendemönster. Vi klarar det emellanåt på ett nära plan,  d v s om det är saker som mer direkt berör oss själva eller den omgivning vi relaterar till. När det gäller frågor som inte ger överblickbara konsekvenser i nära tid verkar det inte vara lika lätt. Att vi ska vara rädd om vår jord och livsmiljö kan säkert all med någorlunda förstånd bejaka, men att göra verkstad av våra tankar är en betydligt svårare sak.

När jag 1987 blev lulebo förundrades jag över stadens alla och inte alltför biltäta breda trafikleder. Varför skulle sådan liten stad som Luleå ha så många fyrfiliga vägar runt centrum? Alla dessa vägbyggen var ett utslag för 70-talets utvecklingsoptimism då det skulle byggas ett stålverk 80 och då tänkte man att behövdes mycket väg och asfalt för alla transporter. Hur det gick med dessa planer vet vi.

Därefter har år lagts till år och det tidigare relativt tomma trafikledarna har fyllts på med allt fler bilar. Idag är det ibland så fullt att trafiken morgon och kväll bitvis nästan är stillastående, alla senare års rondeller till trots. Speciellt på vintern, dagar då luften står stilla är luften  riktigt dålig och ibland nästan stickande.

Miljömedvetenheten ökar måhända på det tankemässiga planet, men inte i handling. Bilåkandet i den varma ombonade bilen ses av de flesta som en självklarhet som man inte ska tafsa på. Inte nog med det, med allt fler bilar på rulle så ser jag samtidigt allt fler bilar stående med motorn påslagen. Tomgångskörningen är en annan bekvämlighet vi tar oss rätt till. Den klassiska tomgångsköraren har varit en man som väntar på sin fru, eller en person  som i väntan kliver ur sin tomgångskörande bil och röker en cigarrett. Idag börjar en annan grupp dominera, människorna som i väntan på något eller någon leker med sina telefoner en stund i sin varma ombonade bil.

Luleå kommun har av länsstyrelsen fått i uppdrag att se över miljön i centrum. Politikerna tror att det ska ske i samförstånd med medborgarna och avfärdar alla typer av regleringar som biltullar. Jag däremot är en vän av regleringar och styrning där det är nödvändigt. Här är det livsnödvändigt för både hälsa och miljö, men det är förstås ingen fråga som lockar väljare inför ett kommande val. Politiker är människor som oss alla oss andra, med kortsiktighet och brist på överblick och långsiktighet i blicken, tyvärr...

Läs även andra bloggares åsikter om Miljö, bilar, bilavgaser, staden, Luleå

Ett Gruvsamt magplask...

Bilden av den gamla vägskylten till Laver så dagens ljus i min blogg tidigt i höstas.  Boliden prospekterar för fullt vid den gamla gruvan och jag skrev om min oro kring den hausseartade glädjen kring all nyplanerad gruvverksamhet i Norrbotten, framförallt med fokus på miljön.

Sedan dess har ett halvår gått och de kritiska rösterna har blivit allt fler, men, inte ens jag kunde i min vildaste fantasi ana att gruvhaussen skulle ta slut så fort. Gruvbolaget  Northland resourcers och den nya gruvan i Kaunisvaara har blivit den stora symbolen för haveriet. Bolaget är för dagen ett konkursbo och kanske har lurat en hel bygd och dess folk på hopp och framtidstro. Allt medan ägarna redan har hunnit sko sig på miljonbelopp, står delar av lokalbefolkningen med rumpan bar sedan de köpt aktier i bolaget som de hoppats skulle säkra deras framtid.

Mikael Niemi, den ganska kända författaren, tillika Pajalabon, gjorde sig för några dagar sedan sig till företrädare för bygden. När Mikael Niemi säger att han har råd att förlora sitt aktieinnehav och det kan vara en nyttig läxa, legitimerar han det som sker - det är okej att ägarna roffar åt sig allt medan vanliga människor drabbas hårt.

Att Mikael Niemi ger uttryck för denna åsikt är dumt, men på sätt och vis typiskt för vår tid. Livet som det individualistiska projektet där du får skylla dig själv om du är en förlorare. Herr Niemi för egen del har ju dessutom råd med sitt omdömeslösa åsikt, han har ju en säkerställt inkomst på annat håll...

Läs även andra bloggares åsikter om Gruvor, Kaunisvaara, Northland resourcers, Mikael Niemi, Pajala

En riktigt bra svensk film

Gabriela Pichlers "Äta, sova, dö" är den bästa film jag har sett på länge. Har du en chans att se den så kan jag bara säga...gå och se!

Allt medan de rikstäckande medierna tenderar att förflackas och bli allt ytligare är det roligt med en svensk film som vågar sticka ut. Vi lever i en tid där fortfarande flertalet av oss har det bra och lever tryggt. Men, det blåser kallt därute och det blir allt fler som ställs utanför och inte nog med det, de görs närmast ansvariga för sitt utanförskap.

I en tid där ordet solidaritet inte längre tycks finnas i språkdräkten och hela livet blir till ett eget individuellt projekt och ansvar blottas sårbarheten och i värsta fall avgrunden.

Pichlers film gestaltar på ett direkt och synnerligen starkt sätt vad det hela handlar om. Filmens huvudperson försöker hitta kreativa lösningar i en situation som syns allt mer hopplös och som hon inte för ett ögonblick bär ansvaret för. När huvudpersonens pappa säger "djävla svartskalle" åt en mörkhyad man som håller på att köra på honom blir han maktlösheten personifierad. Pappan som själv är en invandrad serb har trillat igenom hela det numera grovmaskiga trygghetssystemet efter en arbetsskada och blir försörjd av sin egen dotter.

Den senaste tidens debatt om näthat är också ett av vår tids tecken - maktlösa människor, inte sällan utanför som slår mot allt som prövar deras självbild. Så kan de maktlösas röst vara i det individualistiska projektets tid.

Det är bara organiserade och stolta människor som kan förändra. Jag undrar hur vi hittar tillbaka dit? Vi kan alltid börja med att se denna film. Kanske filmen ska gå i bräschen. Den ses ju av fler än de som läser DN:s kultursidor...

Läs även andra bloggares åsikter om film, Gabriela Pichler, "Äta, sova, dö", samhälle, utanförskap

Norra Strandgatan, klockan 21:16, temp -12.1c

Sedan jag tog förra bilden för fem dagar sedan från vardagsrumsfönstret mot grannhusen och strandpromenaden är förändringarna små. Det som har förändrats är att träden har blivit frostnypna, som så många gånger förr denna vinter. Frosten bidrar till att göra kvällen lite ljusare. Annars har inget särskilt hänt, åtminstone inte när jag har haft utkiken i fönstret. Det som har varierat är de tvåsiffriga minusgradernas antal, molnmängden på himlen och vindens styrka över fjärden.

Det är skönt att åtminstone leva i en bild av lugn och stillhet i det nära och greppbara alltmedan galenskapen pågår ute i världen, som Nordkoreas vansinniga kärnvapenprov och bilden av Assads tortyr- och tillika mördarceller i Syrien.

På Norra Strandgatan kan man istället söka en spänningen i det lilla. Ute kan du följa de av staden upplysta molnens färd över himlen och den svaga vinden kan du se iskristallernas glim i träden. Det är vilsamt och gott nog. Dessutom fullständigt naturligt.

Läs även andra bloggares åsikter om stillhet, naturligt, mörker, ljus, vinter, väder

En liten historia om hamburgare och moms

Det ska sägas direkt, jag är ingen storkonsument av hamburgare. Men, som en vän av rutiner och upprepningar brukar jag äta en en friskoburgare med vatten en gång per vecka på Max hamburgerrestaurang. Att det blir just friskoburgare beror på det godare brödet. Dessutom är roligt att se lite människor efter några timmar på kontoret och havregrynsgröten hemma vid köksbordet behöver varieras emellanåt. Har jag tur sammanstrålar jag med någon kamrat. Om inte annat ser jag ofta vårt kommunalråd Karl Pedersén. Han liksom många lulebor tycks gilla hamburgare.

För drygt ett år sedan sänktes restaurangmomsen från 25% till 12 %. En av de många märkliga skattesänkningar den borgerliga regeringen har genomfört. Kurt Bergfors Maximperium gjorde en stor sak av det hela. Man gick ut i en kampanj som hette "momsfilibabba" och proklamerade att hela momssänkningen skulle komma hamburgerätarna tillgodo. Man bjöd till och med våra riksdagsmän på hamburgare som tack i den allmänna glädjeyran.

Så här i efterhand vet vi att många restauranger inte sänkte sina priser överhuvudtaget, utan bara ökade sina vinstmarginaler. Jag kunde i alla fall glädjas åt att min friskoburgare sänktes från 46 kronor till 43 kronor. Inte med hela momssäkningen, men Max var trots allt bättre än de flesta.

När jag för några dagar sedan tog min sedvanliga friskoburgare och hade mina 43 kronor i handen så säger hamburgerbiträdet att den kostar 46 kronor! Jag tittade frågande på honom medan han sa "allt blir ju dyrare". Jaha, tänkte jag, så var det den momsbluffen. Vi lever i en tid med en gungig världsekonomi och knappt någon inflation över huvudtaget och då tar Max igen hela momssänkningen, åtminstone på min friskoburgare.

Lurade är vi som vanligt, men luleborna och alla andra kommer nog troget fortsätta att äta på Max. Det är ett varumärke som lär stå sig oavsett vad som händer i övrigt i vårt län och land.

Läs även andra bloggares åsikter om hamburgare, moms, Max hamburgerrestaurang, Curt Bergfors

Allt lugnt på Norra Strandgatan

Utblicken från mitt vardagsrumsfönster: klockan är 20.05, det är 7 februari och temperaturen är för ögonblicket -17,4 c.

Jag bor i staden Luleå, den nordliga metropolen i Sveriges nordligaste län som strävar att bli stor. Inget ont i det, ska länet leva och utvecklas så behövs en motor. Luleå växer, om än sakta och de flesta liksom jag trivs här, mörker och kyla till trots.

Som den betraktare jag så gillar jag att blicka ut. Blicken från vardagsrummet ut mot strandpromenaden är en vanlig sådan utblick, morgon, dag och kväll. Jag kan konstatera att trots jag bor bara några hundra meter från Luleås centrumkärna är det stora delar av dygnet i stort sett folktomt sånär på en och annan person som vallar sin hund.

Precis så kan det vara att bo i en expanderade metropol i norr, stillheten är inte långt borta.....

Läs även andra bloggares åsikter om Luleå, Norrbotten, stillhet, staden

Om dödligheten

Ner mot dalen, men inte med mig som bilförare

Jag blir äldre, inte gammal, men äldre. Det ligger i sakens natur att ju äldre jag blir desto dödligare känner jag mig. Det är helt naturligt och inte på något sätt skrämmande.

Dödligheten kan ta sig olika uttryck utan att jag vid ett första påseende kopplar till dödligheten. Rädsla är ett uttryck. När jag för 20 år sedan färdades på den mycket smala vägen med 180-gradiga kurvor till den lilla platsen Masca på Teneriffa var det med en viss anspänning, men ändå en ganska självklar resa efter denna väg. När jag för några veckor gjorde samma resa lämnade jag mig klart lättad över ratten till en av medpassagerarna efter en stund. Nu sa hela mitt jag att jag varken ville eller vågade ta ansvar för den fortsatta färden.

Ett annat uttryck är försiktighet. Jag går och vandrar mycket. Här i norr är det halkrisk åtminstone halva året. Halkat har jag gjort i alla tider utan att tänka så mycket på det. Jag och mina arbetskollegor funderade för en tid sedan om sandningen har blivit sämre på senare år. Vi konstaterade att det är säkert ingen skillnad, utan det är vi som är äldre och och börjar reflektera över konsekvenserna över vad plötsliga fall kan föra med sig.

Åtminstone i mitt fall finns det ett samband mellan döden och graden av våghalsighet. I den fortsatta takten mot försiktighet får jag istället ta ut svängarna på annat sätt. Tanken blir allt firare då jag försöker bära med mig erfarenheterna från livet och göra något bra av dem. Det kan vara gott nog...

Läs även andra bloggares åsikter om dödlighet, försiktighet, människan, livet