Om järnrör och idéprogram

Vi lever i en märklig politisk tid. När ledande Sverigedemokrater för en tid sedan förde in järnrörens användande i den politiska retoriken och på så sätt avmaskerade sina smutsiga bykar fick partiet ett rejält uppsving i opinionen. När Centerpartiet helt nyligen presenterade sitt kontroversiella idéprogram blev effekten den motsatta. Partiet får det lägsta väljarstödet sedan 1960-talet.

I min värld är det två partier som egentligen gjort bort sig. Ändå kan det tyckas märkligt att väljarna premierar våldsamt beteende, men straffar den säkert godhjärtade ambitionen att tänka nytt. Troligen säger det något om tillståndet i vårt land. Vi vet att klyftor och utanförskap ökar. I samma takt kommer säkert Sverigedemokratenas väljarstöd att öka. Det går att se det som de maktlösas protest i ett samhälle där man känner sig exkluderad. Det går även att förstå centerns golgatavandring. Ett gammalt folkrörelseparti med de huvudsakliga rötterna på landsbygden som har förlorat sin väljarbas. Istället söker man en ny identitet bland storstadsväljarna med nyliberala idéer. Inte undra på att landsbygden råmar. Snart kanske det finns flera centerpartistiska landsortstidningar än det finns centerpartister.

Ett är nog ganska säkert. Vi kommer att få en ganska annorlunda politisk karta efter nästa val, vare sig vi vill det eller inte...

Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, Sverigedemokraterna, idéprogram, järnrör, politik

Ett konstverk

C Göran Karlsson är en mycket väletablerad konstnär, men helt okänd för mig innan han ställde ut på konsthallen.

Det kan ha sina förtjänster att bli äldre. I mitt fall innebär det att jag vågar öppna mina ögon allt mer och uppskatta det som vid ett första påseende knappast låter sig begripas. Den abstrakta konsten har jag tidigare lätt avfärdat med att den inte berör mig. När Göran mycket frikostigt berättade om sitt skapande och sin utställning väcktes nyfikenheten av det till synes nonfigurativa.

Bra konst bär på en berättelse, en berättelse som är unik för betraktaren. Just bilden ovan berättar för mig om samtiden. Människan som jag ser skymta där i färgspelet döljs i den tid som i vår. En tid som är färgrik och fylld av möjligheter och val, men också en tid där hon lätt går bort sig. Alla färger och möjligheter kan bli bli tillvarons fängelse för den som tappat orienteringen eller helt enkelt inte bereds plats.

Bra konst kan bli politisk utan att han den avsikten, då har konstnärens lyckas med sin skapande avsikt...

Läs även andra bloggares åsikter om C Göran Karlsson, konst, bilder, skapande

Lars Lerin

Att närma sig Lars Lerin med några korta rader är inte lätt. Jag hörde honom nyligen på Kulturens hus i Luleå. Lars är i sin begåvning och storhet samtidigt ödmjukheten personifierad. Inga överord om det djupt mänskliga han förmedlar, men just på det sätt han gör det går det rakt in i hjärtat. Att ge denna person någon sorts rättvisa i bloggens form är knappast möjligt. Livets storhet och utsatt kan få förmedla på ett så enkelt och rättframt sätt. En av dessa är Lars Lerin.

Lars Lerin beskriver sig som en udda människa. En människa som både valt och känt utanförskap. Just utifrån denna position har han prövats, lidit, skapat och till slut hittat sin plats i tillvaron. Att ofta självvalt välja ensamheten och en utsatt position har hjälpt honom att göra honom till den person han är idag.

Vi lever i en kultur där vi förväntas vara följsamma, anpassa oss och kunna föra oss i alla sociala sammanhang. Nutiden kan ses som ett mingelparty där den som klarar rollen bäst ses som den framgångsrike. Att som människa välja denna sociala konventionens landskap kan ha ett högt pris. Risken är att vi går bort oss och blir utslätade. Det är i det unika vi blir till och och kan utmana både oss själva och världen. Lars Lerin skulle aldrig välja detta tilltal, men det är så jag förstår honom.

När jag efter detta författar och konstnärsmöte går ut i kvällens mörker, möts av den isande vinden och de  rimfrostklädda träden känner jag mig varmare än på länge. Tänk att en annan människa kan bidra till denna värme med hjälp av språket, det är stort...

Läs även andra bloggares åsikter om Lars Lerin, konst, litteratur, språk, solitär

Mjölken, transporterna och politiken

Gårdagens morgontidning gjorde mig beklämd. Efter en skön helg såg jag riktigt fram emot arbetsveckan,men, det kunde ha börjat bättre. I lokaltidningen läser jag att livsmedelskedjorna lanserar sin egen mjölk. Som luleåbo kan jag läsa att denna mjölk produceras  i södra Sverige för att sedan transporteras minst hundra mil. Det mest tydliga exemplet på tokigheterna visar tidningen upp där den lokala konsumbutiken gör reklam för sin produkt medan Norrmejerier finns ett stenkast därifrån.

Resultatet av denna dårskap är naturligtvis att den norrbottniska mjölkproduktionen på sikt riskerar att slås ut med följd att det öppna landskapet blir allt mindre öppet.

Efter att ha läst artikeln går jag min korta morgonpromenad till jobbet. Just denna morgon ligger avgaserna tungt över Luleå centrum och luften är nästen obehaglig att andas. Då slås över denna transporthysteri som bidrar till föroreningarna där den så  kallade marknaden får härja fritt och slå ut allt det lokalproducerade.

Här finns det på sikt bara förlorare, bönderna, landskapet, naturen, livsmiljön och naturligtvis vi människor.

Vad har vi politiken och demokratin till? Vill jag ha regleringar och styrning är jag förstås omodern och gammeldags. Jag tar risken att uppfattas så. Marknaden, avregleringarna och ett gryende nattväktarstatstänkande är i alla fall inte en lösning, det är då ett som är säkert.

Läs även andra bloggares åsikter om Transporter, politik, miljö, mjölk,

På Arlanda vid helgens slut

En plats för människor att mötas, att skiljas. En plats att påbörja något, eller kanske avsluta. Betraktaren, jag, blickar ut över människorna från ett av caféerna på terminal 4. De närmast pulserar fram mellan ankomster och avgångar.

Tiden däremellan är det närmast folktomt och tyst. Kanske ett begynnande krismedvetande har slagit till. Butikerna med sitt lockande utbud gapar tomt. Vi människor som väntar, kanske som jag, nöjer sig med cappuccino eller en öl.

Det vilar ett behagligt lugn över denna söndagskväll, då de flesta av oss är på väg hem. Med närmast eftertänksamma steg sker förflyttningarna och den nygrillade paninin doftar gott i cafeterian, nästan som om den vore hemgjord.

Kvällen som är känns nästan hemtrevlig i denna avskalade och tillrättalagda värld. I stegen, rörelsen och rösterna finns en vila. Åtminstone vill jag tro det och det är gott nog.

Upplevelse av hets och stress är oftast en projicering av mitt inre tillstånd. När jag blir lugn, blir världen densamma och jag förnimmer den i ett behagligare ljus. Troligen säger säger det mer om mig och om människornas tillstånd i världen än om världen i sig...

Läs även andra bloggares åsikter om Arlanda, flygplatser, människor, Världen, betraktelser

På annan plats

Rutiner och upprepningar kan vara av skilda slag. Vissa sker dagligen, andra mer sällan, men är alla en del av livets hjul.

Att sitta på en av San Sebastians många utekaféer  på ön La Gomera är en upprepning av det senare slaget. Här satt jag samma tid ifjol i betraktande av det som sker i skuggan av det stora lövträdet av okänt slag. Snart ska jag ta färjan härifrån. Tre dagars vandring är över.

I upprepningens natur ligger igenkännandet, samtidigt som det  alltid kan finnas nya saker i allt det bekanta. När jag sluter ögonen hör jag alla pågående samtal i min närhet, såväl bullriga som lågmälda och fåglarnas sång i trädet. När jag öppnar ögonen finns inte fjolårets sång och gitarrer, utan istället försäljning av ortens specialiteter, dryck, kläder och konst.

Att vara total främling i denna miljö ger de olika intrycken en annorlunda inramning. Anonymiteten bidrar till att den vanliga distraktionen försvinner. Sorlet blir inte bullrigt, utan vilsamt. Leendena fylls av färg, intensitet och utan misstro. Till och med de löst springande hundarna känns som en självklarhet. Samma hundar som hemmavid nog närmast skulle ses som en sanitär olägenhet.

Men, nu vilar jag min blick och mina öron i en känd, men ändå främmande miljö. Det blir annorlunda, så mycket annorlunda. Tänk om det alltid fick vara så...

Läs även andra bloggares åsikter om La Gomera, upprepningar, kaféer

Vandring på annan plats

Jag har vandrat mellan berg och dalar på La Gomera. Alla vandringar bär på sin speciella själ för varje vandrare. Varje vandring är dessutom unik, även om man har gjort den många gånger.

Att vandra på en främmande plats är en upplevelse utöver det vanliga. La Gomera, som är en av de mindre Kanarieöarna, är inte sönderexploaterad av massturism och kanske just därför bär på så mycket fin natur och särpräglad skönhet.
 


 Att vandra på denna främmande plats bidrar till att de sedvanliga referenspunkterna saknas utöver våra välkända flyttfåglar sånglärka och koltrast och som har sin vinterhemvist här som hälsar välkommen med sin välbekanta sång.Trots en detaljrik karta så skiljer sig ofta karta och terräng åt. Bergen på La Gomera erbjuder inte samma enslighet som en tur i den svenska fjällvärlden. Här finns små byar jag passerar och vandrarna som jag med ryggsäck. Så finns alla små vägar och stigar med inte alltid så logisk skyltning som gör att sinnena måste vara vässade, trots all njutning i naturpanoramat. Människorna i sina ensliga gårdar, närmast utklippta från en annan tid, vägleder mig trots att de ibland inte kan ett ord engelska.
 


Lycka efter en vandring är att få en cappuccino och annanspaj på en av ortens kaféer. Låt vara att de tyska vandrare jag mött tidigare på dagen redan har ockuperat alla bord. Men, vad gör det så länge det finns stolar över.

Läs även andra bloggares åsikter om La Gomera, vandring, natur, möten, människor