Det är söndag. Det är en bra bit in mars. Den femte årstiden börjar få fäste i den Nordliga utpostens marker. Jag och Ewa gör en skidtur ett par kilometer bortom Luleå flygplats. Här är den närmaste platsen att möta de vita frusna havsvidderna.
Ganska nära stadens myller går det möta det som känns som ett stycke evighet. Det gör mig varm och ödmjuk till sinnes. Kroppen fylls av frisk luft och känns fri när vi i maklig takt glider fram på våra nyköpta turskidor.
Naturens för dagen blå och vita rum bjuder generöst på sin storhet. Den är så enkel och självklar, men också så lätt att tappa bort i livets trivialiteter och alla futtigheter.
Tidigare på dagen har jag läst om just trivialiteter och futtigheter. DN har den sedvanliga pensionsskolan och Stefan Löfvén försöker damma av den gamla höger-vänsterskalan. En skala som jag redan tror ligger på historiens sophög. De mörkar molnen heter populism, antidemokrati och extrema globala utmaningar i folkvandringarnas tid. Att då åter göra borgarna till nån sorts huvudfiende och läsa om hur vi ska förvalta vårt relativa överflöd gör mig bara trött.
Så mycket härligare är då att ett stycke läkande evighet finns bara en mil från min ytterdörr. Futtigheterna och mänskliga tillkortakommanden får där sitt rätt värde...och det är lågt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar