Det är sensommar. Vi är på väg in i den i mitt tycke bästa tiden på året... den sena sommaren och tidiga hösten. Naturen mättas, luften är hög och lite senare kommer alla de vackra färgerna.
Helgen som var gjordes en av de återkommande vandringarna till den stugnära lilla toppen Lill-Gaika. Otaliga är de vandringar jag har gjort genom åren upp på denna topp. Lika ofta har jag satt mig intill bergsbranten och blickat ut över de underbart välbekanta markerna. Då har jag ofta varit välbevakad av bergets rovfåglar som antingen har varit fjällvråk eller jaktfalk.
Med de år som passerar ser jag de små förändringarna i naturen. De flesta förändringarna är dock människans verk...kalhyggesbruket har satt sina spår och på bolagsägorna bakom berget är markerna delvis kala trots att 40 år år har gått sedan skogsskördarna gjorde sitt.
Men här uppe på Lill-Gaika råder en helt annan vila och långsamhet. Här står den gamla skogen kvar och ger en vink om hur allt än gång har sett ut. Vissa av träden är mycket gamla. Det finns speciellt ett träd som jag tror måste vara minst 500 år. Trädet växer 600 m öh är märkt av flera skogsbränder och har varit boträd för allahanda djur. Trots allt detta ger det inga tecken på att tappa livskraften.
Det sägs att träden kommunicerar med varandra för att överleva. Det har nog krävts en hel del kommunikationen för att klara kyla, stormar och bränder genom de sekler som har förflutit.
Det är mäktigt och helande att vara i denna vackra miljö. Det är nog därför jag kommer tillbaka, om och om igen...
2 kommentarer:
Det är en av fördelarna att bli äldre. Perspektiven djupnar. Och reflektionerna blir inte alltid ljusa inför framtiden. Tyvärr.
...men jag tycker att de gamla trädens "klokskap" någonstans ger lite hopp. Trots motgångar och elände finns det en fortsättning.
Skicka en kommentar