Om konsten att minimera en tokig president

 Bilden ovan är Gaikabergen.  Bergen är två mina regelbundna utkikspunkter över vatten, skog, myr och lågfjäll. Under sommarhalvåret inte sällan med sällskap av någon häckande rovfågel.

Bergen är för mig en sinnebild av tystnaden, stillheten och någon sorts känsla av evigheten. Bergen och dess omgivningar är bilden av allt vår mänskliga värld inte är just nu. Den senare, d v s den mänskliga världen fylls allt mer av skrikande högljudda röster som basunerar ut lögner till en alltför stor okritisk massa.

Sinnebilden av den där högljudda lögnen har blivit en viss president som jag aldrig i denna blogg kommer att nämna med namn. Denne narcissistiska man med troliga psykopatiska drag har blivit kanske blivit vår världs farligaste person. Inte för att han är den elakaste och den mest utstuderat grymma utan för att han sitter på världens viktigaste ämbete.

Denne president med dessa karaktärsdrag gillar uppmärksamheten...och uppmärksamhet får han. Det finns nog ingen person i modern tid, eller ens någonsin, som får denna maxade uppmärksamhet som han får. Oavsett vilken uppmärksamheten är negativ eller positiv så triggas han bara av den. Skam och skuldkänslor tror jag inte ingår i denne presidents personlighetsuppsättning.

Men hur tusan ska vi då göra? Visst vore det enklast att bara ignorera honom och inte skriva om honom alls. då skulle med ens stor del av hans uppblåsta lyskraft försvinna. Men tyvärr är det ju inte så enkelt. Världen behöver ju faktisk få veta vad han och hans livsfarliga stab håller på med och försöker iscensätta.

Vad kan vi då göra? Alla som skriver om honom måste granska honom , men ovillkorligen hela tiden hålla sig till sanningen. Dessutom vill jag att alla som skriver om honom ska, liksom jag, sluta kalla honom vid namn. Hans namn är inte värt att nämnas och kanske kan bidra till att göra honom till en enkla och obetydliga människa han innerst in är...

Stillhetens landskap

 Helgen som var klev jag in i tystnadens landskap när jag gjorde mitt första besök i stugan för året. Helt tyst var det naturligtvis inte. Jag hörde ljudet från mina steg i snön, spraket från bastukaminen och vindens sus i träden, men den vanliga ljudmattan av mänskliga röster och larm var långt borta.




I denna vår farliga tid full med okunniga gaphalsar och mörkermän är det en ynnest och lyx att kliva ut i det stora varat, d v s vår underbara natur. Visserligen är även dessa mina marker påverkade av människans framfart. Klimatförändringarna gör sig påminda i närmast vårlika temperaturer och med stora vakar i älven. Men stillheten och lugnet lever kvar.

Stillheten är underbart paradoxal. Det är tyst och till synes tomt, men jag är långt ifrån ensam. I vinterlandskapet återfinns djur och fåglar, men de delar naturens kontemplativa tillstånd. Men, jag är betraktad, därom vittnar upptäckten av en kungsörn ovan mitt huvud. Den seglar snart vidare, då den upptäcker att jag inte är något lämpligt bytesdjur.

Jag vill se tystnaden och stillheten i den fjällnära skogen som en del av den evighet som vi alla återgår till efter våra årsvarv på vår Jord. Det känns läkande att känna så speciellt i vår oroliga tid. Denna goda grundkänsla kan inte ens vår tids bisarra maktmänniskor ta ifrån mig...

Ur led är tiden

 Det är inte mycket som är i ordning just nu. Det har varit blöta och glashala gång- och cykelvägar och nästan 10 c under den kallaste delen av året. Vattenfyllda isar i närheten av min stuga Grova i lappmarken som det skulle vara april. Till det kommer en farlig och galen president som ska vara världens mäktigaste ledare. Till och med hans partikamrater börjar visst inse att herr Trump inte är vid så god psykisk hälsa och inte går att lita på. Sent ska syndarna vakna. Vi får väl hoppas att det inte är för alltför sent...

Bilden ovan är det inte heller någon ordning på. Den ljuger som så mycket annat i vår tid...eller så är det en alternativ sanning, eller som det heter numera - alternativa fakta. För sant är att den är från min stuga Grova. Däremot är den tagen för ett par år sedan i Allhelgonatid.

Jag som gillar att hålla mig till sanningen kan berätta att stugan får mitt första besök för året till helgen. Det är första gången jag är där mitt i vintern, men det är tänkt att bli en mer regelbunden vana.

Vintern och vinter...vintrarna är ju som sagt inte som förr. Så det där riktigt pampiga snölandskapet får jag inte träda in i. Men som sagt... jag ska "odla" min själ tystnaden bland gran och fura. Jag ska definitivt hålla mig till verklighetens fakta. I det här fallet grillen, bastun, skidturen och det skrivna ordet. Det ska bli gott...

5 februari 2017, utdrag ur dagboken - se ljuset i en mörk tid

 Det har vänt. Jo, det har vänt på allvar. Ljuset är på väg tillbaka så här en bit in i februari. Vinterns snövita blir tillgängligt för fler. Där ute på isen vandrar människorna på isbanan. Jag ska om en stund ansluta i min lätt joggande stil.

I en tid där det kan kännas att mörkerkrafterna är på ohejdad frammarsch i form av populister och nationalister känns det skönt att vår jord ändå har sin egen inneboende agenda. Efter mörker kommer ljuset. Ett ljus som allteftersom tränger tränger in i alla skrymslen och vår och jagar bort allt det där mörka.

Även om människans utveckling i mitt perspektiv ter sig mycket mörk just nu vill jag aldrig sluta att hoppas att ljus och upplysning ska bära vägen framåt.

Galningen på andra sidan Atlanten börjar få motstånd. Rättsstaten  reagerar på hans farliga och ogenomtänkta beslut och  delstater vägrar underordna sig hans klimatförnekande agenda.

Vi lever i en mycket farlig tid och massor kan verkligen gå riktigt illa. Men vi ser att det också finns motkrafter som gör att det finns hopp. Ljuset återkommer som bekant alltid. Låt oss tror att det även gäller frihet, demokrati och omsorgen om vår livsmiljö. I ett mörkt rum finns ofta en strimma av ljus. Förstärk det så blir det starkare...