Europa håller andan. Frankrike går till presidentval. Resultatet från första omgången blev det väntade. Le Pen går vidare till andra omgången. Men...hon vann inte och kommer inte heller att vinna när det hela ska avgöras.
Vägrar man sluta tro på hoppet går det det inte tro på något annat. Det andra får bara hända...om vi ska tro på en fredlig framtid.
Men jag som säger detta är stadsbo, utbildad medelklass och lever under relativt goda ekonomiska omständigheter. Det och just det är viktigt. För det går en allt större klyfta mellan de som har de som inte har, mellan stad och land och alla de som har eller håller på att tappa hoppet. Just därför känner jag inte en enda Sverigedemokrat. Statistiken borde tala för motsatsen då nästan en av fem svenskar är Sverigedemokrater. Enligt senaste Novusmätningen är det nu säkerställt att Sverigedemokraterna har axlat manteln som näst största parti. Risken är dessutom att de är fler då populistiska partier brukar underskattas i väljarundersökningar.
Det som kännetecknar populistiska väljare är att många uppfattar sig som marginaliserade, att de har tappat hoppet och att många bor i trakter med utvecklingsmässig stagnation. Valet blir en desperat handling om lite hopp när allt annat hopp håller på att gå förlorat.
Girigheten och de allt större klyftorna göder populismen. Populistiska partier ger enkla svar på komplicerade frågor och vänder marginaliserade grupper mot varandra (läs - invandrare/arbetslösa).
Vårt och våra staters demokratiska kontrakt lever farligt. Den goda demokratin har som jag ser det som uppgift att jämna ut allt för stora orättvisor och stötta regioner på fallrepet. Svårt...men alternativet är så mycket värre. Hopplöshetens triumf och revolution är inget jag vill vara med om.
Väl medveten om min priviligerade läge väljer att tro på hoppet. Det vänder i Europa snart och Trump har snart slut på sitt "Twitterkrut"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar