Långsamhetens landskap

 Vi lever allt snabbare och färdas allt mer och snabbt till främmande kontinenter. När man som jag har passerat livets mittpunkt går det också snabbare, livet alltså. Åtminstone så känns det så.

Därför är en själens balsam att komma ut i naturen och långsamheten. Naturen och klimat följer fortfarande mest sina egna regler, även om vi människor håller på att sätta dem ur spel.

Just denna vår har här i norr gått lite långsammare än vanligt. Eller egentligen så har våren varit ganska normalt långsam. Här har klimatförändringarna åtminstone fått en kort paus.

Några dagar i slutet av maj har jag varit i mitt välbekanta landskap där jag har min stuga. Luften har varit hög och klar. Nätterna nära på frostiga. Snön har släppt taget, men isarna håller delvis ännu sitt grepp. De vårystra fåglarna är tillbaka, men de är lite återhållsamma med anledning av den sparsmakade temperaturen.

Jag går min välbekanta vandring. Plötsligt flyger en trana upp. Den är nog lika överraskad som jag. Ingen av oss två förväntar sig  något eller någon som stör det lugna långsamma tempot. Jag vänder mig om, tranan landar en bit bort. Den har säkert sitt borede i närheten. Ibland går det snabbt i långsamheten. Livet gör sig påmint...

Mellan inre och yttre rörelse

 Människan är gjord både för arbete och vila. I mångas liv tenderar arbetet ta över eller rent av upplevas viktigare än vilan. Båda är lika viktiga. För mycket arbete och du tappar lätt bort dig själv och din egentliga färdriktning. För mycket vila och du kan bli passiv och få allt mindre uträttat.

När jag kommer till min stuga finns det alltid något att göra. Det går säkert att se arbete hela tiden om man är lagd åt det hållet. Jag gillar balansen mellan aktiviteten och vilan.

Så här i slutet av maj då vintern har släppt taget blir då krattningen av tomten en av de obligatoriska aktiviteterna.  Det är en sysselsättning som jag gillar. Jag ser snabbt resultat när skogstomten befrias från kottar, löv, kvistar och barr. Klyvning av ved och fasadmålning ger samma sköna känsla.

Men som sagt, vilan är lika viktig. Sköna pauser i solen med kaffekoppen i sällskap med lom och kontrast är ljuv musik.

Rörelsen kan också vara vandring. Som idag idag när jag har gjort min första riktiga tur över berg, skog och myr.

Rörelsen kan också vara den inre rörelsen då jag kanske låter tankarna sväva fritt, läser, eller som nu, skriver en liten bloggtext.

Stuglivet försöker jag göra till en balans mellan den yttre och inre rörelsen, mellan arbete och vila. Det är stillhet och det är läkande...

Vårhav

 Efter ett långt regn. Lugnet och den kvarvarande fukten över ett ännu isbelagt hav.

Himlavalvet, fullt av liv och rörelse. Hör rastlösa fåglar i väntan och längtan efter en öppen vattenspegel.

Rörelsen är påbörjad, ännu i små knappt förnimbara steg.

Sådant är vårhavet. Denna väntan och förväntan innan det händer...

Om ett förlorat paradis

 Förändringar kan bli till de bättre eller till det sämre. En av mina så kallade "vattenhål" för vila, stillhet och reflektion har varit vid en liten bro i Gammelstadsvikens naturreservat. Det har varit en återkommande plats som jag har återkommit till alltsedan jag flyttade till Luleå i slutet av 1980-talet. Området är ju mest känt för sitt rika fågelliv...och jovisst har jag skådat fågel här. Bl a rördrom, rosenfink och dubbeltrast har jag bara hört på denna plats. Men, det är framförallt för att det har varit en relativt stadsnära plats som jag har kommit hit. Här har själen fått vila och här jag har låtit mig omfamnas av allt det fina runt mig.

Men i någon mening är det slut nu. Kommunen har med extra tillskjutna pengar från Facebook (har sina serverhallar ganska nära reservatet) låtit rusta upp lederna och göra dem mer tillgängliga. Ett gott syfte, men, som sagt inte alltid så gott resultat.



 Igår när jag kom till den platsen var den fina träbron borta ersatt med en i mitt tycke förfärlig metallkonstruktion. Det kändes som man hade begått våld på platsen. Här finns inte längre några träbänkar och bron låter så illa när man går på den att alla fåglar som finns i närheten skräms iväg.

Jag blev både arg och bedrövad över det jag såg. Den fina platsen för kontemplation var i ett slag borta. Jag har så svårt att förstå att man ett så okänsligt sätt fått förändra platsen. Här tycks de som jobbat med projektet varit fullkomligt blinda inför platsens estetik och skönhet.

Detta paradis är förlorat för mig...får söka mig nya "vattenhål"...

10 maj 2017, utdrag ur dagboken - normal vår

 Bilden är tagen från min balkong igår kväll. En ganska typisk kväll tidigt under maj i Luleå....ljuset har kommit tillbaka, men isen ligger fortfarande stadigt i Norra hamn och snön återfinns fläckvis.

Med en dåres envishet hävdar jag att vi har en fullkomligt normal vår trots alla tillrop om motsatsen. Visst...det har varit en hel del för årstiden kyliga dagar, men det har även varit de som har varit varma eller om du hellre vill milda. Så sent som i fredags hade Luleå +19 c.

Det är bara gå till fakta för att verifiera det jag säger. Fakta i det här fallet är SMHI:s temperaturavvikelser för april och maj. Här i Luleå var april fullkomligt normal och maj är hittills strax över normalvärdet. Det är bara längst norröver där det knappt bor några människor det har varit ett mindre temperaturunderskott.

Människan är både enkel och komplex. Vad gäller vädret råder dock enkelheten. Vi glömmer fort och anpassar oss till de pågående klimatförändringarna. När då för en gång skull blir kyligt (=normalt) suckar de flesta djupt.

Visst kan även jag längta efter sol och värme, men gläds samtidigt över en normal vår. Däremot kan jag irritera mig över den grusiga och skitiga staden som är konsekvensen av av vinterns alla töväder och regn. Glöm inte att vintern åter var mycket mild och vi trots en upplevd kylig vår ligger nästan 3 grader över det normala från januari räknat.

Värmen kommer till slut....här upp kanske med ryska inslag. Den österifrån brukar vara pålitligast här i norr.

Om en skändad historisk kulturplats

 Efter ha haft en härlig helg i viddernas land i min stuga blev jag snabbt återförvisad till dagens politiska verklighet när jag slog upp söndagens Dagens nyheter. Jag läser en längre artikel där Sverigedemokratiska Jimmy Åkesson håller hov i Gävles Folkets hus där han smutskastar socialdemokratin i allmänhet och det han kallar den liberala vänstern i synnerhet.

Att detta får ske i min barndomsstads Folkets hus är illa nog...denna tidigare samlingspunkt för socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Vad som är ännu värre är att det sker i den gamla biografen. Denna biograf som blev platsen och startpunkten för en progressiv filmrörelse - Bio Kontrast som bl a min far var med och grundade under sent 1960-tal. Bio Kontrast signum var att sprida kvalitativ film utanför storstädernas biografer och var lite av vår tids Folkets bio.

Att ett parti med nazistiska rötter tillåts få sprida sina idéer på denna kulturplats är skamligt och gör ont inom mig. Jag är tacksam över min far slipper åse detta...men det säger tyvärr alltför mycket om vår tid där inget längre tycks vara heligt. Herr Åkesson har säkert ingen aning om vilken plats han trampar på...men ju mer han tillåts äta sig in i det kulturpolitiska vardagsrummet görs allt det han står för något vanligt, trivialt och allmänt accepterat. Inget kan vara farligare än så....därom talar den historiska erfarenheten. När demokratin släpper in de bruna tar de för sig allt mer...för ränderna, de bruna, finns där, oavsett var de säger...

Den liberala vänster som Åkesson häcklar får senare på kvällen sin revansch i det franska presidentvalet. Så pappa - det finns hopp trots allt!

Liberland

 Vi lever som bekant i en tid med faktaresistens, vetenskapsförakt, främlingsfientlighet och populistisk nationalism. Listan kan säkert göras mycket längre kring alla mer eller mindre tokiga företeelser i vår tid. Som lika bekant sker det under en tid då utmaningarna för hela mänsklighetens långsiktiga överlevnad är större än någonsin tidigare.

Vi lever med andra ord i förnekelsens och den stora lögnens tid. Företeelser som på sikt kan ta kål på oss alla.

Vissa företeelser i denna tid är mer löjliga och absurda än andra. I DN:s helgbilaga läser jag om det lilla självutnämnda landet Liberland. Liberland återfinns kring ett träsk i gränstrakterna mellan Kroatien och Serbien - ett ingemansland med oklar tillhörighet. Här utropades för två år sedan Liberland. Hittills är det ca halv miljon människor som vill bli medborgare i detta lilleputteland som naturligtvis inte har erkänts av någon annan stat.

Hit söker sig sig mest män som har tröttnat på att betala skatt, som inte gillar invandring och som inte tycker att staten ska lägga sig i deras liv. Inte oväntat är det här män som har Donald Trump, Beppe Grillo och Nigel Farage som sina idoler.

När jag läser om "leksakslandet" blir jag ganska beklämd. Mest därför att "landets" företrädare tar sitt experiment på största allvar. Jo...och varför inte, lever vi en den stora förnekelsens  och lögnens tid blir denna absurditet kanske inte så konstig.

Så...låt dom bilda sitt lilla land och leva i träsket tillsammans med vildsvinen och myggen. Men vill de inte bidra till samhället och dess välfärd får de väl också sluta sin liv där. Någon vård i livets slutskede kan de ju inte räkna med att få i sitt skatteparadis.