Jag har aldrig varit någon atlet. Snarare klumpig, stel och med dålig koordination. Jag var därför hopplöst ute i skolgymnastikens bollsporter. Ja, för att en inte tala om redskapsgymnastiken med plintar och bockar...de aktade jag mig noga för...
Men det var en aktivitet där jag hävdade mig relativt bra - terränglöpningen. Här tillhörde jag de bättre i klassen och det stärkte mitt självförtroende som osäker tonåring en smula. Att jag var någorlunda bra på något inom skolgymnastiken har i vuxen ålder blivit lite av min räddning - jag har fortsatt med min terränglöpning eller jogging som jag hellre kallar det.
Joggingen tycks passa min personlighet bra...ett lunkande i måttlig fart i naturen mestadels ensam. Joggingen kräver väldigt lite, bara sätta det ena benet för det andra. Sedan går det inte fortare än att jag hinner lyssna in någon fågel eller kolla in svamptillgången.
Det som däremot har överraskat mig är att jag uppskattar motståndet allt mer när jag joggar. Som den njutningsmänniska borde jag bara gilla lätt planterräng i medvind. Men - på senare år tycker jag att är allt härligare med Ormbergets branta backar i 8,3 kilometersslingan.
Människan är ju inte ett, utan ofta en ganska paradoxal figur. Nu när jag sedan några år bor centralt behöver jag helt enkelt nya utmaningar. Tiden med min gamla cykel i motvind över Bergnäsbron är slut. Ormbergets backar är därför ett bra prövande alternativ.
Men, en ensamjoggare är jag och förblir. Kollektiva löparundor och tävlingar är kommer aldrig bli något för mig. Jag trivs inte i flock och vill slippa vara social när jag joggar. Inga målsättningar i världen kan trigga mig. Att vara i mitt eget "flow" i naturen är och förblir gott nog...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar