söndag 29 oktober 2017

Vägen



 I en tid då tillvaron är allt mindre förutsägbar, sanningen är allt svårare att finna och nättroll gäckar lite överallt, ja, då finns där längtan efter någon sorts riktning. Jag är en kritiskt reflekterande person. En egenskap som jag värdesätter högt i tillvarons allt mer oklara nu...ja, för att inte tala om den framtid som är bortom hörnet.

Alltså, allas vår inre kompass är viktig. Livets väg är sällan rak, men jag tror ingen av oss vill köra i diket eller låta oss bli lurade att tro att lögnen är sanningen.

Det är på många sätt en förmån att vara lite äldre. De mentala dikeskörningarna blir allt färre och vägen framåt känns klar, åtminstone ibland.

Alla färdas vi på en väg som är livet, mer eller mindre kurvig med diverse farthinder som ska hjälpa oss att inte förblindas av nutidens allt snabbare hastighet.

Som den vandrare jag är så har jag färdats längs stigarna och vägarna. Många gånger om och om igen. Det finns en väg som betyder det där lilla extra. Det är vägen i närheten av min stuga som skär igenom skog och myr. Det är vilan och stillhetens väg och förkroppsligar mycket av det fina i livet. Här rullar sällan någon bil och en stor del av året är dessutom vägen helt avstängd. Sällskapet är stortallarna och myrens gamla martallar. Renarna flockas ofta kring vägen, lavskrikorna gör mig emellanåt sällskap och någon gång överraskar jag någon hare.

På livets inre väg finns alltid risken att förirra sig. Den gamla vägen nära stugan är verklig och den kan inga nättroll i världen trolla bort. Vägen blir min riktning och kompass när ingen väg står att finna. Nästa helg blir den mitt sällskap igen...

Inga kommentarer: