Efter en promenad i det stadsnära landskapet konstaterar jag att våren gör framsteg. Trots den kyliga vinden över Norra hamn drar sig snön tillbaka. Tallskogen fylls av bofinkars och bergfinkars sång och för en stund känns det riktigt fint trots frånvaro av värme och skir grönska.
Första maj är annars, åtminstone i den fria världen, en högtidsdag för demokratin och ropen för öppenhet och social rättvisa. Men i tider som dessa utsätts demokratin för en allt mer besvärande snålblåst. De fina värden som människor ett par generationer bakåt kämpande så innerligt för är inte för evigt givna och för en del inte ens önskvärda.
Jag läste för en tid sedan en undersökning där 71 % av det amerikanska folket födda på 1930-talet tycker att det är viktigt att leva i en demokrati. Motsvarande siffra för de som är födda på 1980-talet är 29%. Än värre är att nästan en fjärdedel amerikaner födda efter år 2000 tycker att demokrati är ett olämpligt sätt att leda ett land på. Förfärande och samtidigt gör det det lättare att förstå varför detta folk har valt sin nuvarande president. Liknande tendenser finns i vårt eget land även om det kanske inte har gått lika långt.
På arbetarrörelsens dag demonstrerar nazisterna på våra gator i Ludvika och i min födelsestad Boden.
Det som hade varit omöjligt bara för några år sedan är fullt möjligt idag lika lite som vi för ett antal år sedan kunde tro att Sverigedemokraterna sprungna ur nazistiska rötter håller på bli ett tjugoprocentsparti.
Det demokratiska sönderfallet sker stegvis. Vi måste vara vaksamma och stå upp för demokratins fundament. Den kände förintelseöverlevaren Heidi Fried formulerade det så välartikulerat när hon medverkade i dagens motdemonstration i Ludvika...
De vill skrämmas, men vi är inte rädda. Vi vet att de som skriker har inget att säga. Vi talar lågmält och det hörs långväga.
– Det är i dag vi måste agera om vi vill ha en demokrati i morgon. Jag måste orka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar