lördag 19 maj 2018

På vandring i den stadsnära skogen



 Läste tidigare idag Andrea Lundgrens fina text om skogen i tidningen. Skogen som alltid finns där, oberoende av oss. Skogen som är livet, som är döden. Skogen som är tiden och tidlösheten. Skogen - en plats att känna sig främmande i men också en plats för närhet, tillit och tröst.

Inspirerad av läsningen tog jag mig ut i en av Luleås mer stadsnära skogar - den som omger Gammelstadsvikens fågelskyddsområde.

Skogen är på många sätt långsamheten personifierad. Det är nog därför jag tycker så mycket om den. Men - skogen har också ett annat snabbare tempo. Nu när årstiden går från kallt till varmt lockas allt det där tillfälliga fram -skirt grönskade träd, kabbelekorna i vattenbrynen  och den diskreta skogsviolen. Så mycket annat är på gång och väntar på sin tid.

Andrea Lundgren skriver om skogen och om vårt förhållande till den. För mig är skogen rikedom, vila och en plats skingra vardagens onödiga brus i. Jag skulle ha svårt att klara mig utan skogen, helt enkelt.

I dagens stadsnära skog påminns jag om människors närvaro, om deras skyndande närvaro på trafikleden inte långt från fågelskyddsområdet. I skogen bland skönsjungande fåglar och det vackra solblänket från vattnet kan jag bortse från det mänskliga larmet. I en skogsglänta med utsikt mot vattnet tar jag mitt kaffe. Här läser jag i stycke ur en tidig Tomas Tranströmmer. Följande fina dikt representerar just skogens tidlöshet och den mänskliga ibland alltför fåfängliga liv...

Stenarna som vi kastat hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade 
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
 som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränsen för varat. Där faller
 alla våra gärningar
glasklarna
mot ingen botten
utom oss själva.

Tänker på de ingenproppade trafiklederna, den ensamma mammans otillräcklighet att leva upp till kanske självpåtvingade krav, skoterns ylande över obruten mark och alla de köpsugna i de ständigt större shoppingcentren.

Livet går fort och den mänskliga hastigheten tycks fortsätta att öka - till vad nytta? Skogen bryr sig inte, men den finns för dig. Tomas Tranströmmers poesi är tidlös och har mycket att säga en vilsen nutidsmänniska - men då måste hon ge sig tid att lyssna...


Inga kommentarer: