Igår kände jag den där närmast överjordiska hopplösheten. Jag gjorde ett av mina sällsynta besök på köpcentret Storheden en bit utanför stan. Det är lördag, solen flödar och kommunen har samtidigt en invigning av "sommargatan", en sorts manifestation för bilfriheten när en gatstump ska lämnas bilfri under sommaren. Samtidigt sitter jag i en ända lång bilkö till köpcentret. Jag lider när jag måste åka dit, men det är dit jag måste åka för att göra inköpen till stugan.
Kommunens symboliska gest väger lätt mot människans beteende. Hon kör sina fossildrivna fordon som aldrig förr och shoppar loss - det är ju löningshelg!
Det finns mycket att känna fruktan och rädsla för i vår tid. För mig är det just miljö- och klimatfrågorna som lätt leder mig in i dystopiska tankegångar.
Fruktan och rädsla har länge varit en av mänsklighetens värsta varbölder. Bo Rothstein skriver väldigt klarsynt om detta i gårdagens DN debatt. Tittar vi till vår historia har en politik som bygger på fruktan alltid gynnat konservativa och nationalistiska partier medan en politik som bygger på hopp har gynnat progressiva och demokratiska krafter. Just nu tycks vi leva i en tid då fruktans dagordning är högt rankad såväl i den nationella som internationella politiska dagordningen. Därför är det knappast någon tillfällighet att Sverigedemokraterna har växt sig så stora. Det stora problemet, menar Rothstein, är att fruktans politik just nu genomsyrar politiken i alla partier från vänster till höger. Detta till trots att de flesta av oss har det bättre än tidigare, kriminaliteten låg och de flesta svenskar inte har något emot invandrare.
Rädslans och fruktans politik är därför så mycket mer psykologi än verklighet. Demokratin har allt att förlora på denna politik som kan skapa en verklighet som få av oss vill ha.
Politiken, menar Rothstein, måste bygga på hoppet. Komma bort från rädslan för det samhälle vi inte vill ha till det samhälle vi vill ha istället. Där ligger utmaningen - och möjligheten.
Rothstein gav mig en liten tankeställare, då jag tycker mig känna en mycket välgrundad fruktan kring den mänskliga oförmågan på klimat och miljöområdet. Ett sätt som jag överväger att göra är att klimatkompensera. En vän till mig har redan börjat. Du betalar en månatlig summa baserat på dina personliga koldioxidutsläpp . Pengar som direkt används till klimateffektiva investeringar. Att agera i det lilla är trots allt mycket mer konstruktivt än att bara gräva ner sig i hopplösheten....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar